Jodå, hon möter oss på en gång, redan innan halv- ridån har dragits – den barbröstade från bilden, hon som blir hjälte i Dorte Olesens nya dansperformance. Kacklande med hela kroppen smeker hon över fågelnäsan och låter introt därbakom (resten av dansarna) bli likt ett volleybollag på speed.

En lek, en svart komedi om behov, men i balans stycket igenom, Dorte Olesens egen balans – aldrig lätt att ta in och upphör aldrig att förvåna. Senast (2005) mötte jag hennes dussin höga kungspudlar i kulissen på Dansens Hus, nu låter hon de vuxna axla alla animaliska spänningar, positionera sig som i ett hetlevrat hägn, skratta åt sitt eget skratt.

Så kan det bli när ett bråk om koreografiska ballonger är lika viktigt som fågelfrön. Dans? Knappt ett enda steg tas den första halvtimmen, bryter sen igenom med en ursinnig dansironi och en underbart välgjord wrestlingscen för att gruppverka som svartaste tumavtryck i publikköttet. Plötsligt hänger ballongerna platta som spermier mot taket. Och det rena i det orena berättar endast om sig själv – det är hon som helst ”håller sina kroppsdelar isär...”

De rent ”galna” scenerna som ställs mot mönster, tankar som borde ha renats, tysta positioner och ett jäkla spring, ingen uppvisning – tack! – förutom skrålande sång. Ibland tröttar det ut mig, tappar mig rentav, när jag letar nåt att gå upp i, nåt att vila våldsamt i.

Men när Olesen sätter sitt behovsliga avtryck i ett sammanhang, där dansarna ömsom som tuppar utan fruktan, närda små medel i en cockig mun, ömsom kavar runt uttryckslösa som pinuppor, då funkar inget på samma vis som detta, då leder det tillbaka.

Då kommer jag ihåg citatet någonstans i lugna mitten: ”Jag skriker så högt jag kan för att jag kan, sen skriker jag högre för att se om jag kan och sen skriker jag så länge jag kan för att jag kan”.

Nåt sånt. Makes sense.