Professorn i socialpsykologi, Harald Welzer, har skrivit den bästa boken om hur ”hyggliga” tyskar förvandlades till kallblodiga mördare bakom östfronten under andra världskriget. Bästa i den bemärkelsen, att han lyckades att göra det till synes obegripliga begripligt, utan att därför förstå eller ursäkta. Den skakande boken ”Gärningsmän. Hur helt vanliga män blir massmördare” blev med rätta mycket uppmärksammad.

I ”Klimatkrig” skriver Welzer in sig i en nattsvart, tysk, kulturkritisk tradition, med inslag av apokalyps och ohjälplighet. Konsumtionshysteriska, materialistiskt hänförda och förstörda, åker vi expresståg in i polarnatten. Welzer, den intellektuelle och påläste, tvivlar numera svårt på upplysningstidens arv, och med det vår förmåga till besinning och att i tid vakna upp.

Han antyder att det redan är för sent, tillnyktrandets möjlighet försutten. Den hysteriska tillväxt- och därmed utsläppsekonomin föröder jorden, ingen kan få stopp på denna självförstärkande process.

När han blickar mot framtiden ser han, med hjälp av ett digert antal, i resultathänseende entydigt pekande, forskningsrapporter och expertutlåtanden, ingenting annat än wasteland: öknarna breder ut sig, havsnivån stiger, glaciärerna smälter, det råder brist på dricksvatten och föda. Allt som kan skydda människolivet. I Europa kommer de södra delarna att torka ut, i norr får vi medelhavsklimat.

Klimatflyktingar kommer att bli legio, alltmer desperata och i en allt större mängd. Det kommer att tvinga fram ”irrationella”, politiska lösningar från de välbärgade staternas sida. Våldet mot ”de andra”, jordens fördömda, alla de som är på överlevnadsflykt, blir vardagsmat. Vi ser tecknen redan nu: vid USA:s gräns mot Mexico, eller utanför Gibraltar. Gränser och murar byggs, det avvisas brutalt och skjuts skarpt. Innanför samma gränser och murar ökar övervakningen av medborgarna och blir allt mer subtil, även om några ibland sprattlar emot, som i diskussionen om FRA här hemma. Långsamt, försåtligt och bortom tillräckligt stark debatt och påtagliga protester, avskaffas rättsstaten. Ytterst vill vi ju alla behålla vårt överflöd och vår bekvämlighet, eller? Priset är ofrihet och att dörren obevekligt stängs för dem som vill in.

Klimatförändring betyder samhällsförändring, menar Welzer. Ekologi är sociologi. Våra samhällen, som vi hittills känt dem, kommer inte att bestå, trots murar och gränser.

Welzer kritiserar samhälls- och humanvetenskapen för att alltför lite ha sysslat med katastroferna: det onormala, sammanbrotten, det diskontinuerliga. Det som ligger bortom de välbekanta förklaringarna och teorierna. Vetenskapen har varit modernitetens fånge, trott på framsteget och utvecklingen, ett allomfattande och segrande förnuft. Forskarna har studerat samhällsutveckling, men inte -avveckling. Det som nu sker. Vad gäller klimatproblemen har de sociala konsekvenserna, de oförutsägbara och icke-avsedda effekterna, inte tillräckligt uppmärksammats. Klimatet har enbart behandlats som en fråga om ”natur”, att ”åtgärdas” med mer eller mindre tekniska lösningar.

Welzer fnyser åt individuella lösningar som enligt honom inte är några sådana: sopsortera, byta lampor och cykla till jobbet. Det är ingenting annat än billig terapi och illusionsmakeri. Det måste tas mycket större grepp, på en övergripande nivå, och så blir det inte.

Han frammanar, i en ömtålig och växande, kritisk situation med global uppvärmning, ett iskallt läge av ”Untergang des Abendlandes”.

Sinnet förmörkas av att läsa hans desillusionerade profetia.

Vi är vid point of no return. Natten sänker sig över Moder Jord.

Lasse Ekstrand