”Hela uppfostran i en sekt går ut på att pressa barnet till att passa in i den mall som sektledningen anser ska gälla”.

Och efter att ha läst Charlotte Esséns ”Sektbarn” framträder sektlivets mönster; ett patriarkat utan intellektuell ambitionsnivå isolerat från storsamhället som i alla fall får stå som den goda sektens motpol; ont och farligt.

Fysisk misshandel, blind lydnad och lika blind fixering vid sexualiteten som måste tyglas genom tidiga (arrangerade) giftermål (Jehovas vittnen, Hare Krishna, pingströrelsen) eller levas ut i sexhandlingar och prostitution (Familjen).

Gemensamt för sekter är deras manipulativa snarare än religiösa kraft, huvudsakligen inriktande sig mot helvetet och den förestående domedagen än mot Jesus och himlen.

Utanför sekten finns ingen nåd och för en djupt troende är nåd enda skyddet mot evig förtappelse, en förståelse som gör möjligheten att lämna sekten nästan obefintlig.

Charlotte Essén har skrivit om barn i sekter i många år, hon behandlar materialet med föredömlig respekt.

Intervjuerna spänner ofta över åren vilket ger perspektiv, balans och substans, också faktaavdelningarna har hög klass pedagogiska, överskådliga och med sällsynt djup förståelse, bredd och kunskap.

Sekters barn växer upp i två verkligheter – den hemma som är bra och den utanför som de lär sig akta sig för. Går barnen dessutom i religiösa skolor undanhålls de helt kontakt med majoritetssamhället som de är beroende av och som de, för att få ett bra liv de själva kan kontrollera, nödvändigt måste lära sig om.

Många sektbarn har det riktigt dåligt. Misshandel och vanvård i en miljö där missförhållandena ingår i sammanhang med en godkännande omgivning som en sekt utgör och där övergrepp och bristande omvårdnad är systematisk och – ”inbäddad i gruppen religiösa doktriner” – isolerad från omvärlden så den undgår upptäckt, gör sektbarn skyddslösa och utsatta.

Området är svårt – samtidigt som barnen ska skyddas måste myndigheterna ta hänsyn till religionsfriheten.

Charlotte Essén skriver att eftersom Sverige ratificerat Barnkonventionen ska den också följas vilket inte är möjligt när okunskapen om sekter och om barn i sekter är så fullkomlig som den är.

Ingen forskning finns, inte heller internationellt.

Socialttjänsten, skolan, polisen, sjukvården – i ingen utbildning ingår kunskap om sekter, inte heller finns någon avsevärd kunskap om den avprogrammering som måste till för avhopparna. I det hell hinner barnen glömmas bort som om barnen var familjens ansvar och när barnen far illa ingriper myndigheterna, tänker man.

Sekter är inte bara Peoples Temple som 1978 i Guyana begick kollektivt mord och självmord då 900 personer (340 barn) dog. Sekter finns i vår närhet – Knutby Filadelfia, Livets Ord; 1994 bodde ett femtiotal medlemmar av Familjen i Åsbo utanför Gävle, 45 var barn. Trots kunskap om Familjens bisarra ideologi där incest, skiljandet barnen från föräldrarna, ständigt flyttande och hårda bestraffningar även av spädbarn ingår, ingrep inte Gävle kommun.

Som kommuner sällan gör.

Scientologikyrkan, Finlands förbedjare, Hare Krishna, Lords Resistance Army i Uganda med barnsoldater och den japanska sekten Aum Shinrikyo som ägnar sig åt krigsföring och massmord, Jehovas vittnen, ultraortodoxa judar, fundamentalistiska muslimer, Plymouthbröderna – sekterna är många och varierande och finns inom alla religioner och ingenting att negligera, även om det är bra att veta att den enda sekt som expanderar är Scientologikyrkan, vilket är illa nog. Däremot växer sekterna i öststaterna och tredje världen vilket också är illa och som ska beaktas.

”Sektbarn” av Charlotte Essén är i den snaskiga skandalen Knutby Filadelfia med inriktning på ”oss mot er som Det Främmande” mer välkommen för en resonerande förståelse av sekter och sektliv, vad som bör göras.

Lena Thomsson