Det sista äventyret

En moderna klassiker

Modernista

1973 kom jag till Gävle. Det va en fin sommar och hösten närmade sig och jag var 28 år. Av Per Gunnar Evander, som jag ännu inte träffat på allvar, hade jag i GD recenserat ”Tegelmästare Lundin och stora världen”, 1970, ”En kärleks- roman och ”Sista dagen i Valle Hedmans liv” året därpå. Efter ”Berättelsen om Josef”, 1972, kom så ”Det sista äventyret” det här året 1973.

Den skulle bli det stora genombrottet, inte bara hos kritiken som han redan hade allt sedan debuten med ”Tjocka släkten” 1965, utan också hos den stora allmänheten.

Jag minns hur jag var uppe och hämtade boken hos kulturredaktören Bengt Lundblad som höll till ännu en trappa upp, ovanför redaktionens våning här på GD.

”Jobbig att sprätta”, sa Bengt (de flesta böckerna på den tiden kom både häftade och inbundna och vi recensenter fick de häftade), ”vi går ner till civilen”.

Och där på GD:s civiltryckeri placerade Reie Göransson ”Det sista äventyret” som självfallet hade kommit på Bonniers, på operationsbordet.

Med Reies tre snabba snitt med skärmaskinen var boken ”sprättad”.

Än i dag har denna originalutgåva karaktären av storpocket med jämna släta sidor utan de där fransiga spåren som sprättkniven ger.

Det är en stor bok. Enkel och gripande, full av oro och ångest, mycket humor också, eller situationskomik. Berömd är scenen när en radioapparat slängs ut genom ett fönster. Boven heter ”Konvaljens avsked”.

Det är här vi möter Jimmy. Hans far dog tidigt, hans mor är lite för viljestark för att det ska vara riktigt nyttigt för Jimmy.

Vart tar hans självständighet tagit vägen?

Jimmy är utan att vara direkt missanspassad, det är inte ett ord som passar, inte riktigt bekant med livet. Det spelar honom ideligen spratt. Det vill inte funka med relationerna, vare sig till fästmön eller till kompisarna, kamraterna på luckan.

Jimmy är lite udda, en outsider kanske. Han saknar trygghet i sitt liv, den lugna andhämtning som skulle kunna rädda honom över till mer fast mark.

Han står på randen av ett sammanbrott – hur lätt kan inte tryggheten lämna oss och försätta oss i utsatthetens mörker?

Jimmy hamnar i kris.

Och det är i vägen ur den, i kampen för det egna livet som Per Gunnar Evander röjer sitt mästerskap.

Varsamt, med små åtbörder, hela tiden registrerande alla de- taljer berättas här en trovärdig historia som skulle kunna hända vem som helst.

Av den har vi allt att lära.

Janne Halldoff gjorde sen en utmärkt film av boken med Göran Stangertz och Anna Zacharias.

Alla som sett den minns hur Stangertz som Jimmy oupphör- ligen putsar sina glasögon, som skulle han då klara livet bättre.

Och – kors i taket! – just i dag kommer ”Det sista äventyret” ut på nytt. Det är i en mycket vacker, elegant och nätt volym, skönt och varmt gul som en fanfar för våren.

Så vacker att vaktmästare Raymond när han kommer med den säger spontant hur vacker den är.

Vällustigt smeker han, liksom jag, omslaget i linne. Typografi och sättning – allt samverkar till att ge en svensk klassiker en värdig renässans, 35 år efter originalet.

Kul är också att Göran Hägg i sin omfångsrika, möjligen något koketta, ”1001 böcker du måste läsa innan du dör” (W & W) valt ut ”Det sista äventyret” för år 1973.

Hägg väljer ur världslitteraturen så det är inte alls bara fråga om svenska böcker. Ur Häggs bok är bilden av Per Gunnar i trenchcoat och keps, tagen när det begav sig, hämtad.

Andra böcker som är med från det här året är Lars Gustafssons ”Yllet”, Graham Greenes ”Honorärkonsuln, Iris Murdochs ”Den svarte prinsen”, Kurt Vonnegut ”Morgonmål för mästare”, Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, Erica Jongs ”Rädd att flyga” Vita Sackville-Wests och Nigel Nicolsons ”Porträtt av ett äktenskap” samt Sven Stolpes bok om ”Birgitta i Sverige och Rom.

Störst och vackrast utrymme har Per Gunnar Evander fått.