Jag har alltid ogillat hur vissa (kvinnliga) läsare uttrycker sig om Stig Larsson. Lille pojken då, så vilsen, som om de vill klappa honom på huvudet. När de samtidigt märker att han kombinerar denna vilsenhet med, gud förbjude, ett stort ego och oemotsäglig intelligens, ja, då uppstår hos denna grupp kvinnor ett behov av att hävda sig, att skyla över sin förvirring. De vet inte hur de ska förhålla sig till den sortens intelligens, och det är då som den ängsligt nedlåtande klappen på huvudet kommer. Jag tror det kallas feminism.

Kvalitet är någonting subjektivt, skriver Larsson. Han vet att han skriver geniala texter. Den som inte ser det vet inte vad objektiv kvalitet är. Och jag tror så här: Den som inte ser det, ser inte det som måste ses.

Hans debutroman ”Autisterna” från 1979 öppnade vägen för en helt ny typ av svensk litteratur. ”Introduktion”, ”Nyår” och ”Komedin I” gjorde honom till en av Sveriges absolut mest betydande författare. Samtliga hans romaner är en knock som fullkomligt tar andan ur en. Det blir lite klyschigt här, men det där mörkret, den fulländade insikten om vad en människa är kapabel till – och förmågan att gestalta det. Jag är hänförd, förtrollad och svårt avundsjuk på hans språkhantering och absoluta gehör för kvalitet.

Larsson har ett stort antal diktsamlingar bakom sig och är också framgångsrikt verksam inom film och teater, både som manusförfattare, regissör och skådespelare. ”När det känns att det håller på ta slut” är hans första roman på tjugo år. Enligt omslaget är detta en roman, vilket antyder att innehållet helt eller delvis är fiktivt, men i själva verket är det en bok om Stig Larsson, om skrivandet, drogerna, familjen, vännerna, kärleken, fotbollen. Det finns självklart ingen som helst intrig (jag älskar skönlitterära texter utan intrig) och kronologin är smått kaotiskt. Det får bli som det blir, skriver han.

Att låta det bli som det blir kräver vissa saker. Man måste vara författare så långt ut i fingertopparna att allt man tänker lämpar sig som litteratur när man väl sitter där och känner att: nu är tiden inne, nu kan jag skriva, det är rätt tid nu. Med det kommer vetskapen – befrielsen! – om att det som blir som det blir blir bra. Ja. Så måste det vara. Den odiskutabla vissheten: Tankarna som kommer nu är verklighet eftersom det jag nu ska skriva ska vara verklighet. Vilken lycka!

Tjack äter själ, skriver Larsson, och hans stora önskan är att kunna motivera den som aldrig har tagit amfetamin att aldrig testa. Men han visar mig inte skiten tillräckligt. Jag måste nog tvärtom säga att han uppmuntrar. Själv får jag i alla fall lite lust att testa för att, precis som Larsson, kunna sitta och skriva flera dygn i sträck. För det är ju det man vill. Skriva. Och tiden räcker inte till. Eftersom man har nån jävla skitöversättning som måste göras. För att man någon gång kanske ska få råd att skriva.

Larssons äktenskap med Natalie kraschade på grund av amfetaminet, skriver han. Han har gjort människor väldigt illa, säger han i Babel. Boken igenom nämner han det: han måste skriva om det, det är så förbannat jobbigt, men han måste verkligen berätta om det, om vad drogandet ställde till med. Han börjar, några sidor från slutet, men avslutar inte. Vi får inget förlopp, ingen gestaltning. Jag kan tänka: Det kanske är medvetet. Han skriver inte om det, men just genom att inte skriva om det (och utan att tala om för läsaren att han är medveten om detta att han inte skriver om det) signalerar han att nej, det gick inte, jag orkade inte.

Larsson gör sina dagliga besök på närkrogen Rosa Drömmar, resonerar med och får skrivtips av vännen och den dåvarande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, träffar kriminella polare och vackra tjejer. Amfetaminfri sedan ett år tillbaka dricker han alkohol och knaprar Stesolid och förvånar sig över att han inte mår bättre än han gör, som om han vore omedveten om att amfetamin, alkohol och bensodiazepiner är samma slags beroende. Är man benägen att fastna är det inte så smart att ersätta det ena med det andra. Och i stället för att, som han ju så uppriktigt önskar, övertyga mig om drogernas fördärv, glider han in i allehanda avvikelser och ofta tämligen påfrestande själventusiastiska anekdoter typ precis nu kom jag på en sak till som jag bara måste berätta! Som en röd tråd går arvstvisten mellan honom och systern efter moderns död, en privat historia som inte engagerar. Där emellan och huller om buller (huller om buller stör mig inte) sidospår om tiden som vänsteraktivist, tidigare förälskelser, umgänget i gangsterkretsar, kändisskvaller och interna saker som t.ex. vad han sa eller inte sa till Åsa Beckman, och huruvida det verkligen var Åsa Beckman han sa det till. Om han nu sa det.

Ett allt mer uttalat grepp i svensk litteratur är metaperspektivet. Larsson tar detta till en avancerat hög nivå. Eller ska jag säga låg? Alltså: en virvel, ner, ner, ner, eller: lager på lager skalas av på någonting, det finns inget slut – hur långt kan man driva det? Metaberättandet är lika svindlande som att försöka tänka att universum måste ta slut någonstans. Det är fascinerande och samtidigt … ja, jag känner mig liksom snärjd. Allt jag kan skriva har Larsson redan garderat sig mot eller snarare: han förekommer mig i allt vad jag kan tänkas skriva. Det känns som om mitt utrymme som recensent blir mindre. Jag menar, hur förhåller man sig till det här:

[…] jag känner på mig att den här boken som du nu läser kommer att få väldigt fina recensioner och kanske till och med priser.

Så här:

Författaren skriver i sin bok att han tror att den här boken kommer att få positiv kritik. Jag som kritiker berättar för dig att i boken som jag nu recenserar skriver författaren att han tror att den bok som han just nu håller på att skriva kommer att få positiv kritik. Sedan förväntas jag recensera. Och oavsett vad jag skriver känns det som om han, ja … som om han ligger steget före. Det är genialiskt.

Bokens starkaste attraktionskraft ligger i att jag får ta del av Stig Larssons tankar om skrivandet i detta nu, just när han sitter och skriver det som jag nu läser. Det går inte att komma en författare närmare än så, det är den absolut intimaste sfären: skrivprocessen. Lars Norén använde samma teknik i ”En dramatikers dagbok”, liksom Erik Andersson i ”Dag ut och dag in med en dag i Dublin”. Knausgård också kanske? Har bara läst hans första.

Larssons dubbelmetaperspektiv innebär också att han inte bara talar om för läsaren att han nyss har strukit en passage som han inte var nöjd med – han berättar också vad det är han har strukit. Det är det här som vetskapen om vad som är kvalitet handlar om: den tveklösa förvissningen om att det går att skriva precis så. Det går att skriva om precis vad som helst, det räcker att jag själv vet att det är kvalitativt, och det vet jag att det är.

Paradoxalt nog är det också i det direkta tilltalet till läsaren, eller snarare kanske Larssons syn på sig själv och hans uppfattning om läsaren, som problem uppstår. Någonting motsägelsefullt, eller, kanske man också kan säga här: en gardering. Larsson känner aldrig skam, skriver han, men samtidigt är det viktigt att komma ur skrivandet av den här boken med äran i behåll. Han beskriver något han gjort som pinsamt, att han självömkar och att det är pinsamt. Men han nämner det bara. Bitterhet och ogarderad självömkan är tabu i kvalitetslitteratur. Och just därför önskar jag att han hade synat detta närmare. Det vore att riskera sin ära. Det vore att utsätta sig på riktigt, så som jag tror att Larsson har ett tvångsmässigt (för min del fullt förståeligt) behov av att göra. Och behovet av att utsätta sig handlar inte om att man vill höra att man är modig. Det handlar om något helt annat.

Lina Erkelius