Nej, jag har aldrig gjort det, men jag borde nog, eller hade nog kunnat, definitivt haft lusten. Det går nämligen över kön, ras, klass, ålder. Alla gör det, typ, ni vet, fildelar, laddar ner, lurar de multinationella skiv- och filmbolagen.

Om dessa vanliga nedladdares och den globala och i synnerhet den svenska fildelningens historia har Anders Rydell och Sam Sundberg skrivit en bok, just i dag när rättegången mot The Pirate Bay inleds.

En rättegång vars dom, vad den än blir, kommer att bli juridiskt normerande i den digitala tidsålder vi lever i, vare sig vi vill det eller inte.

Debatten vill aldrig sluta och inte vet jag om Rydell och Sundberg skrivit ett berått bokinlägg, klokare blir man av att läsa det i alla fall. Eller mer insatt i vad det handlar om, skivbolagens extrema självbespegling och jättepengar det visste vi förr och arga artister var vi redan bekanta med, men förhistorien hade vi glömt: Här finns en Gore som säger sig ha uppfunnit (!) och en Bildt som vill vara med och skapa jättebabyn Internet.

När babyn sedan växer upp och visar sig vara ett oregerligt monstrum, eller kanske bara ett vanligt barn med egen vilja, vill de i förlängningen inte kännas vid dess ”missbildade” delar.

Första halvan av ”Piraterna” fungerar lite som en summering, en historisk betraktelse av piratrörelsens framväxt, inte minst i USA – hösten 2003 finns i USA uppskattningsvis 57 miljoner fildelare – men den andra halvan (den bästa) kopplar direkt till Sveriges utveckling, den främsta, som oavsett vad man tycker om den ”kommit att bli tjugohundratalets viktigaste svenska kulturexport.”

Starkt gjort av ett brokigt kompisgäng hackare, überutbildade inom sitt gebit trots att de redan hoppat av gymnasiet, som växer till pionjärer och partiledare. De ser på det hela som utbildning, ett annorlunda, innovativt sätt att använda nåt som redan finns i var mans hem, de ser det som att tänka nytt och ifrågasätta vedertagna sanningar, komma från vilket läger de vill. ”Är fildelning ultraliberalism eller digital socialism?”, skriver Rydell och Sundberg som vägledning.

Det farligaste man kan göra är att underskatta dem, ja, hela ”Piratproblemet” och jag undrar om det inte är det hela den här kommande rättegången handlar om, man tror man kommer att vinna men det är ju omöjligt hur utslaget än blir. Det var det som hände i USA när Metallicas (varför är man inte förvånad att det är just miljardärerna Metallica?!) trumslagare Lars Ulrich stormar in på fildelningssajten Napsters kontor med både pressuppbåd och advokat. Vilken tjänst han gjorde dem!

Hur skulle man som daglig internetanvändare kunna ha en annan åsikt? Det vore ju som att stänga dataluckan här och nu och aldrig öppna den igen. Hur vore det möjligt att ha en webbtidning om man inte insåg riskerna? Vem ska man sätta att vakta orden, bilderna, Lars Ulrich? Carl Bildt? Mona? Hur skulle vi journalister klara oss en enda arbetsdag utan att leta information på olika servrar (hur fick vi ur oss nån research alls innan webben?!), är inte det också att profitera på nätet, att använda information någon annan bemödat sig om att skriva ner och lägga ut? Hur långt är ett snöre eller hur allsmäktig en upphovsrätt?

Man kan äga en bil, men man kan inte äga en fil, men kopiera den. Det handlar om immateriella rättigheter. Ett tänkvärt exempel i boken är när Napster stängs ner 2001, samtidigt som världens största läkemedelsföretag drev gemensam process mot Sydafrikas regering för att stoppa bruket av kopierad HIV-medicin. Är vissa kopior finare än andra?

Och vilken än domen blir över The Pirate Bay – ”the worlds largest bittorrent tracker” – hur det än går för Piratbyrån och Piratpartiet kommer fildelningen att hitta andra vägar, musik kommer att laddas ner, delas och spridas:

”Nu har folk fått smak för det här och insett att vi behöver faktiskt inte betala för musik. Och skivbolagen och staten kan sätta upp hur mycket hinder de vill. Folk har fått smak för det här och kommer att fortsätta. Och för mig som musiker så är faktiskt det viktigaste att så många som möjligt får höra min musik”. (Dennis Lyxén, musiker)

Det är en spännande, kunnig och intressant bok Anders Rydell och Sam Sundberg skrivit. Spännande, kunnig, intressant och sann – om man vågar skriva det.

”I den digitala tidsåldern behöver man bara ett namn och en webbsida, så är man på riktigt.”