Vad är rätt? Vad är fel? Kan man skriva så? Den som börjar skriva, den som drömmer om att få raderna att bli till en roman, en novell, en diktsamling brottas med en mängd svåra och inte sällan märkliga frågor. Tvivlet är en självklar skugga bredvid datorn eller anteckningsblocket.

Skrivande är en skola med bara en elev.

Men det finns inget som är rätt när man skriver. Det finns inget som är fel. Däremot måste det skrivna fungera. Det är avgörande. Den som läser måste förstå vad som är nedtecknat; avsikten måste bli klar och orden nå fram. Annars är det bara ord utan sammanhang, de kunde då lika gärna vara nedhamrade av en sprallig schimpans.

Därmed stänger man inte dörren till det mystiska, det svårtolkade, det enbart antydda eller magiskt undflyende. Att förstå kan innebära skilda saker. Det vet varje diktläsare.

Få av dagens svenska författare är bättre skickade att ge råd i skrivandets konst än Bodil Malmsten. Därför är det en välgärning att hon skrivit ”Så gör jag: Konsten att skriva”. Den är vackert formgiven av Lars Sundh. Mitt påstående har sin grund i det finns inte många som vårdar orden – smakar och spottar ut, prövar lika kritiskt ett annat – med sådan intensitet och besatt noggrannhet som Malmsten.

Egentligen är det omöjligt att lära någon att skriva. Det kan bara den skrivande göra. Men att få råd på vägen och råg i ryggen är en annan sak. Där kommer Bodil Malmsten den skrivande, denna ensammaste av varelser, till mötes. Hon är inte snäll. Hon smeker inte medhårs. Hon är sträng, fruktansvärt sträng. Hon utdelar hårda rapp till de lata och ordslappa, till alla de som inte tror att de måste anstränga sig, som inte inser att de oavbrutet måste använda uppslagsböcker och drivas framåt av vetgirighet. Det fullkomligt yr flisor från linjalen när hon talar till den som tror att skrivande är en sorts terapi eller som inbillar sig att man inte måste läsa mängder av böcker.

Bodil Malmsten vet att det inte finns några genvägar. Hon säger inte att det är lätt att skriva. Tvärtom. Hon understryker hur svårt och krävande det är. Och hur fantastiskt det är att skriva när orden bara flyter fram. Den som skriver, skriver för att han eller hon måste. Det är utgångspunkten. Ett val existerar inte. Tvånget, nödvändigheten, är det grundläggande; drivkraften bakom, det som hetsar och kräver att ord läggs till ord, mening till mening. Den som inte måste skriva bör göra något annat. Så enkelt går det att formulera.

”Så gör jag” är lika lite som Olof Lagercrantz ”Om konsten att läa och skriva” en handbok i skrivande. Den är en personlig berättelse om hur Bodil Malmsten skriver. Hon är öppenhjärtig och rakt på sak. Berättar om sina misstag utan att krångla. Romaner som dött. Dikter som borde förblivit outgivna. Ty misstagen är minst lika viktiga som det lyckade.

Med berått mod och med kyla i blicken avlivar Malmsten den ena myten efter den andra. Det är befriande. Som en sorts intellektuell renhållningsverksamhet. Ut med soporna, de tomma föreställningarna och det romantiska skimret.

Genom att skildra sin stränghet mot sig själv vid skrivbordet, sin vånda och plågorna som följer när det ohämmat skrivna ska förvandlas till läsbar text – till bok, novell, tidningstext, essä – förmår, paradoxalt nog, Bodil Malsten att väcka lust och formulerandet en lockelse, skapa en ivrig förväntan, som är både intagande och pockande.

Alla förväntansfulla, alla som sliter med ett manus och natt efter natt sitter och rådbråkar orden för att kanske en dag spränga målsnöret och få ett ja från ett förlag, kan ha nytta och inspireras av ”Så gör jag”. Den ger perspektiv, handfasta råd, en generös inblick i en författares vardag. Bodil Malmsten är, som redan framhållits, kompromisslös och sträng. Det behövs. Det är vad som krävs.

”Gör det på riktigt eller gör det inte alls”, slår Malmsten fast redan i förordet.

Men detta är även en bok för författare som redan skriver, en kollegas röst som är värd att lyssna till.

Och alla som uppskattar Bodil Malmstens loggböcker kan med full behållning läsa denna kloka och insiktsfulla bok.

Christer Enander