Trots mediokra mattebetyg från Cambridge och trots att hon är kvinna får den 20-åriga skönheten Serena Frome anställning vid Hälsovårds- och socialdepartementet på Curzon Street i finaste delen av London. Överraskande, därför att det i själva verket innebär tjänst vid legendariska MI5, brittiska underrättelsetjänsten för inrikes säkerhet. Som kvinna tilldelas Serena, självklart, den lägsta av alla positioner. Skrivarbiträde, likväl – vid MI5!

 Den ungdomligt naiva biskopsdottern Serena Frome för själv ordet i Ian McEwans nya roman ”Uppdrag Sweet Tooth”.

Romanen utspelar under tidigt 1970-tal. Det råder kallt krig. Hippies är passé men hasch fortfarande inne. IRA terrorbombar London. Oljekrisen står inför dörren. Serenas politiska övertygelser är extremt MI5-korrekta, men mest är hon en drömmare som slukar en handfull romaner i veckan.

 Så kläcker ett namnlöst snille fem våningar ovanför Serena idén att MI5 i hemlighet borde stödja vänsterintellektuella som är öppet kritiska mot kommunismen. Men inte på det klantiga sätt med katastrofresultat som storebroderfolket i väst redan gjort. Nej, britterna vill visa sig smartare än amerikanerna.

I MI5:s ”Operation Sweet Tooth” handplockas lämpliga, rättänkande unga författare. Genom frikostiga stipendier – formellt utdelade av en litterär stiftelse – ges författarna frihet att leva och skriva i frihetens, alltså antikommunismens, namn. Kravlöst. No strings attached.

Serena upphöjs plötsligt och blir kontaktperson med en av dessa författare, Tom Haily. En begåvad novellist med romanambitioner. Som Serena omedelbart förälskar sig i så fort hon läst hans noveller. Som hon efter deras andra möte – i verkligheten – inleder ett förhållande med.

Därmed närmar sig McEwan spionromanens mest klassiska knut: agenten som förälskar sig i sitt objekt och som plötsligt slits mellan olösligt dubbla lojaliteter.

Delvis är ”Uppdrag Sweet Tooth” verkligen en spionroman à la John le Carré. Om man ska tro Ian Mc­Ewan – vars research alltid brukar vara rigorös – skedde i verkligheten snarlika insatser på 1940-talet, när brittiska UD under sträng sekretess hjälpte intellektuella och författare som George Orwell och Bertrand Russell.

Samtidigt är den en spionroman med litterära och mycket mcewans­ka förhinder. Återkommande och extensivt återberättar, kommenterar och tolkar Serena flertalet av Toms noveller, och därmed så att säga den roman vi läser, vilket gradvis skapar känslan av att befinna sig någonstans i en rysk babusjkadocka. Alltmer blir ”Uppdrag Sweet Tooth” en sinnrik studie i berättarteknik, därtill metalitterärt lekfull. Romanens ska vi säga omvälvande slut, gör inte litterära ironin mind­re.

 ”Uppdrag Sweet Tooth” är en bra roman av en av samtidens riktigt betydande, alltid läsvärda författare. Likväl gör den mig kluven. Romanen har inte riktigt den tyngd och drivs inte av det fina, humanistiska patos som präglat McEwans romaner på 2000-talet.

Med den mästerliga sviten ”Försoning” (2001), ”Lördag” (2005) och ”På Chesil Beach” (2007) visade 1970-talets litterära underbarn och enfant terrible i England att han var något mycket mer än en suveränt skicklig och intelligent, men otäck, smått amoralisk, rentav cynisk berättare.

McEwans tidiga, gärna våldsamma, chockerande romaner – som ”Cementträdgården” (1978) och ”Oskulden” (1990) – är skrivna på en glasklar, ja, iskallt registrerande prosa.

På 1990-talet började McEwan, jag ska inte säga mjukna, men vidga sin berättarstil och inte enbart skildra den mänskliga psykologins mörkaste sidor. Såtillvida är ”Kärlekens raseri” (1997) vattendelare i hans författarskap och det var med romanen han också blev riktigt populär. Ironiskt nog har McEwan inte fått Bookerpriset för denna eller någon av sina senare riktigt betydande romaner utan för bagatellen ”Amsterdam” (1998).

”Uppdrag Sweet Tooth” är som alla McEwans romaner oerhört driven, ypperligt stilsäker och genomarbetad. Likväl blir jag aldrig riktigt engagerad.

Jag hade invändningar mot hans förra roman, Hetta, men den var åtminstone en uppvisning i litterär elegans, precision och satir.

I ”Uppdrag Sweet Tooth” är prob­lemet just den mycket medvetna stilen. McEwan lyckas verkligen gestalta Serenas lite tafatta, pratiga, drömmande och naiva röst – och just det blir i längden påfrestande. Jag orkar inte riktigt lyssna till henne. Gradvis läser jag ”Uppdrag Sweet Tooth” lika slarvigt som bokslukaren Serena skumläser roman efter roman, på jakt efter ett lyckligt slut.

Likväl, utan att avslöja för mycket, avslutar McEwan romanen med en överraskande, mycket elegant – rentav alltför elegant – rockad, som gör mig ställd. Fascinerad. Och lite irriterad.

McEwan tvingar mig att tänka till, tänka om romanen, från början, från grunden. Och ännu en gång.

Och det är det minsann inte många författare som lyckas med.

Örjan Abrahamsson