”Vi som beundrade varandra så mycket” handlar om den svenske upptäcktsresanden Sven Hedins goda kontakter med Tyskland, om hans kontakter med Hitler och flera av Hitlers män under andra världskriget och om hans rapporteringar till den svenska kungen och regeringen.

Berättelsen sträcker sig från 1933 till 1951 och bygger framför allt på Sven Hedins dagböcker och brev. Vi har alltså källor med autentiska uppgifter: dagböcker och brev. Odelberg gör klart att det är där han har fått all information. Därmed borde han också utgöra en tydlig berättarröst med ett konsekvent och allenarådande perspektiv, nämligen utifrån den research han har gjort. Allt annat blir konstlat och förljuget. I en text där han informerar om vad han har läst sig till i sin research kan han inte låtsas som om han vet vad huvudpersonen, Hedin, tänker. Odelberg var inte där. Han kan inte veta. Det här är ingen roman. Det är en presentation av research, av fakta.

Berättaren borde redan i och med berättelsens genre ha förstått vilket perspektiv han måste använda. Han är den som efterforskar, som presenterar det han har läst sig till i Hedins dagböcker och brev. Han är den som kan undra: ”Men varför älskade Hedin Tyskland?” Vilket han också gör. Men då går det inte att i nästa mening slå fast att:

”Jag hoppas Excellensen förstår att jag ­ inte har någon personlig fördel i kikaren, ljög Hedin.”

Eller:

”Han tar emot mig som om vi vore gamla bekanta, tänkte Hedin.”

Odelberg kan inte veta vad Hedin tänkte. Och vem är det som påstår att han ljuger? Varifrån kommer det? Är det Hedin själv som ursprungligen erkänner det i dagboken? Eller är det Odelbergs bedömning? Med all säkerhet är det det förstnämnda, men då måste också Odelberg tydligt och frankt tala om det för läsaren och inte låtsas som om han plötsligt är den allvetande romanförfattaren. Han borde ha skrivit:

”I sin dagbok skriver Hedin att han ljög när han sa att han hoppades att Excellensen förstod att han inte hade någon fördel i kikaren.”

Det går inte att storögt fråga sig vem Hedin egentligen var och i nästa stund påstå att man vet att han ljög vid ett visst tillfälle, eller vad han tänkte.

Ett alternativ till anonym redovisning av research kan vara att göra sig själv tydlig som berättare. Hannes Råstam arbetar så på ett lysande sätt i Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare (Ordfront). Där kommer läsaren nära journalisten, författaren, researchern, berättaren Hannes Råstam genom att han tydligt leder läsaren, talar om var han ”är”, vad han vet, hur han har fått veta det och när. Råstam berättar ur det enda logiska och adekvata perspektiv som går att berätta ur när man skriver en bok som bygger på fakta, autentiska personer och research. Det kan låta ungefär så här: ”När jag träffade Sture Bergwall för femte gången, sommaren 2009, berättade han att han tänkte …” O.s.v.

Att låta Sven Hedin ”tänka” är lika befängt och förödande för trovärdigheten som om Hannes Råstam hade fiktiviserat och påstått sig veta vad Quick tänkte genom att skriva skönlittera scener.

Det andra stora problemet med ”Vi som beundrade varandra så mycket” beror också på blandningen mellan fakta och fiktion. Vissa delar av boken är skrivna ur det korrekta berättarperspektivet. Det korrekta perspektivet låter t.ex. så här:

”Hedins dagboksanteckningar från mötet var också mycket fåordiga. Mötet framstår i dagboken som en punkt bland många […]”

Men så svänger Odelberg om till fiktion och plötsligt låter det så här:

”Kinesen lyssnade uppmärksamt och Hedin malde på.”

Malde på? Säger vem? I vilken källa? Eller är det Odelberg själv som påstår detta?

Den här formen av smygvärderingar verkar Odelberg använda sig av när hans källor inte motsvarar det han hade önskat få fram. Det är då han fiktiviserar, för att få till den historia han vill ha, t.ex. för att understryka för läsaren hur vidrig Hitler var, i fall vi inte visste det, och hur naiv och okunnig Hedin var. Små små värderande ord för att lämpa över sina egna värderingar på läsaren.

” … sa Göring och började skryta om den tyska invasionen i Polen.”

Hedin gillade ju Göring, enligt Odelberg. Men det gör inte Odelberg själv, vilket är så självklart att han inte behöver skriva läsaren på näsan sin egen värdering.

”Att Hitler varit minst lika uppretad som Ribbentrop fick Hedin aldrig veta.”

Nähä, men hur kan då DU veta det, ­Axel Odelberg? Redovisa källa!

Ribbentrop ”skrävlar”, Hedin skriver ”smickrande” tackbrev till Hitler och konstaterar saker ”lite sorgligt” i dagboken. Samma sak här. Jag är inte intresserad av Odelbergs egna värderingar. Han har källmaterial att hålla sig till, och hans uppgift är att redovisa det källmaterialet för mig. Sedan drar jag mina egna slutsatser och gör mina egna värderingar, tack.

De här monumentala missarna i berättarteknik drar ner hela den läsupplevelse som ett så ambitiöst och gediget researcharbete hade kunnat ge. Och eftersom källmaterialet ger vid handen att Hedin inte var så nazivänlig som Odelberg vill få det till, ser han till att fylla ut med egna värderingar. Det är riktigt dåligt.

Lina Erkelius