Två mycket glada fotografer sjunker ner i röda soffan på redaktionen. Vad betyder en sådan här nominering, undrar jag.

– Det är så roligt, det ett sånt erkännande! säger Niclas Holmström.

Han är född och uppvuxen i Sandviken, började som industrifotograf på Sandvik och har arbetat som fotolärare på Borgarskolan. Jag minns att han kom upp på kulturredaktionen med toksnygga fotomagasinet ”Swarta”, som han hade gjort från pärm till pärm, för några år sen.

Inka Lindergård träffade han på välrenommerade Gamleby fotoskola, på sitt första gemensamma jobb stack de i väg med två kameror och en påse film.

I dag arbetar de så tätt tillsammans att de ibland inte vet vem som gjort vad. Beskriver arbetet mer som en ”kvalitetscheck av den andre”. Några naturfotografer handlar det inte om, trots att upprinnelsen, berättelsen, oftast börjar in naturen. Eller kanske har vi att göra med två mycket speciella naturfotografer.

”Watching Humans Watching ”, som ligger på det tyska förlaget Kehrer, luras lite för att den är så snygg, sober, men innehållet är ett helt annat: Lika explosivt och dramatiskt som meditativt. Det är en otroligt fin fotobok (formgiven av H-T Nilsson och Rasmus Svensson) i två delar: Den ena visar människorna på plats i naturen. Den andra, ”Saga” naturen själv.

– Vi började med solnedgångar, som fenomen mer, och det bara växte, berättar Niclas Holmström. Så inför boken har vi åkt runt till olika platser i världen under fyra, fem år.

Till de vackraste platserna, dit människor åker för att se orörd natur, som nationalparkerna.

– Sagaserien fotade vi mellan 2009-11, säger han. Då var vi mer medskapande, jobbade med filter och slängde färgade rökbomber och illustrerade mer vår egen, mystifierade relation till naturen.

De ställde frågor som: Varför har alla en relation till naturen, det finns ju där hela tiden. Och de ville förstå vad det där var. Ändå, säger de, har de medvetet försökt att inte välja de extremt typiska platserna.

– Inte gejsrarna på Island till exempel, säger Inka Lindergård. Vi ville ta bort så mycket som möjligt av de geografiska referenserna.

Island, USA, Tanzania, Nordnorge. Där finns plötsligt människorna helt omedvetna om de två fotograferna.

Det känns iscensatt, men är väl inte det?

– Nej, vi har hittat platserna och sen har vi väntat in människorna, säger Inka Lindergård. Men människors uppfattning om naturen liksom skapar förväntningar. Ibland säger det mer om människorna än om platserna.

Det intressanta är att samtliga fotograferade ”humans” på något sätt, oberoende av varandra och i sin egen upplevelse, följer vissa förutbestämda mönster och beteenden. Det är den storslagna naturen förstås. Vem har inte stått där förundrad, själv färdas jag direkt tillbaka till Delphi i Grekland. En helt obeskrivbar plats.

Vad är det som gör de där platserna, undrar jag.

– Vissa ställen har ju det där, blir som en skulptur i landskapet, säger Niclas Holmström. Som vid Polcirkeln, där är det rätt lätt att komma undan med en kamera.

– Vi var inga naturmuppar, men har kanske blivit det...

Jag frågar om de inte är extremt miljö/naturmedvetna?

– Nej, säger Niclas Holmström. Vi fokuserar på vad naturen gör för människan – inte tvärtom.

– Ofta så utnyttjar vi ju det som finns, säger Inka Lindergård. Men vi är mycket noga med att lämna allt som det var,

Hur ser ni på fotot i dag? Vad är en bra bild?

– Fotot känns mycket mer allmänt, säger Niclas Holmström. Det kan vara ämnet som binder ihop det. En bra bild? Hm, om bilden i sig själv håller, om den fungerar i samklang med nästa bild.

– Ja, som en konstform som inte längre är indelad i konst kontra teknik, säger Inka Lindergård. Som att det inte är lika viktigt vad det är. Estetiken blir bara ett bevis på att man jobbat på olika sätt.

Kill your darlings-problematiken måste man genast eliminera som fotograf, säger de.

Men att välja är en hel process.

– Det är mycket som ryker, säger Niclas Holmström. Av 1000 bilder kanske vi använder 35, med en bas av 15 bilder.

Av dessa blir det ett tiotal som de ser till att de bli publicerade under projektet, i olika tidskrifter runt om i världen. I somras arbetade de som fotolärare i Ryssland. Nu finns de representerade av ett galleri i Berlin och Nya Zeeland och Danmark väntar som utställningsplatser.

Jag ber dem lista varandras fördelar som fotografer:

– Niclas är uthållig, säger Inka. Och analytisk och duktig tekniskt.

– Inka ser aldrig några problem, på ett bra sätt, säger Niclas. Och hon är effektiv och social.

Flera fotoböcker gör de gärna:

– Där kan du verkligen ge bilderna tid, säger Niclas Holmström.