I ljuset av detta är det märkligt att så många inom medievärlden så lättvindigt övergav denna till synes självklara princip så snart distributionen av innehållet flyttade ut på nätet. Förklaringen ligger i en övertro på de annonsintäkter som väntades strömma in så snart läsarna lockats till webbsidan tack vare det gratis utdelade innehållet.

I dag vet vi att denna affärsmodell inte fungerade. Redaktionerna skär ned på personalstyrkan för varje år som går. För några veckor sedan kom beskedet att Svenska Dagbladet sparkar 60 anställda. Allt fler stora mediehus testar nu möjligheterna att börja ta betalt för innehåll igen.

Om den havererade affärsmodellen skriver journalisten och tidigare billboardredaktören Robert Levine i nyutkomna antologin ”Myten om internet”, där redaktörerna Per Strömbäck och Pelle Snickars samlat ett antal röster som från olika utgångspunkter belyser och motbevisar ett antal utbredda uppfattningar om hur saker och ting fungerar på internet.

En annan av myterna som får sig en känga är föreställningen om koden som ett slags värdeneutral infrastruktur. Författaren och Anders Rydell argumenterar i stället för att koden styr våra liv på nätet i långt högre utsträckning än vad lagar och förbud någonsin kommer att göra. Trots att det är människor och företag med sina egna agendor och intressen som ligger bakom hur koden utformas är det förhållandevis lite diskussion om dessa nätets naturlagar.

En annan angränsande mytbildning, som granskas av redaktören Pelle Snickars, till vardags forskningschef på Kungliga biblioteket, är den om öppenheten på nätet. I essän ”Öppet slut” belyser Snickars hur det öppenhetsparadigm som ofta oreflekterat framställs som ett självändamål i själva verket handlar om starka kommersiella intressen som vill vinna större inflytande. Mest tongivande bakom denna öppenhetsideologi är sökmotorföretaget Google, som paradoxalt nog själva inte är särskilt öppna med sin verksamhet.

På den andra sidan i denna strid om öppenheten på nätet står inte bara rättsväsende och myndigheter utan också företag som Apple, som i stället valt att gå rakt motsatt väg gentemot Google. Genom att knyta hårdvara och mjukvara till varand­ra, samt genom tjänster som Itunes och Appstore stycka upp nätet i små slutna enheter som därmed faller utanför Googles kontrollområde.

De olika sätten att förhålla sig till informationen på nätet kommer också till uttryck i Googles vägran att ta bort den kritiserade filmen ”Muslimernas oskuld” från Youtube, vilket kan kontrasteras mot Apples och Facebooks genomgripande censur av sådant som inte faller företagen på läppen.

Mycket på nätet är inte vad det synes vara och många av de tjänster vi dagligen tar för givet förtjänar att granskas närmare. I antologin ”Myten om internet” finns nio essäer som utgör utmärkt avstamp för fortsatta diskussioner om nätet och dess framtid.

Lars Anders Johansson