En honungsburk har just exploderat i väskan och dränkt mitt exemplar av ”Haren med bärnstensögon” i gult kladd. När Edmund de Waal får höra om honungskatastrofen skrattar han högt.

– Du kunde inte ha drömt ihop en mer visuellt passande start på vårt samtal. Jag älskar det, jag måste berätta om det för min fru! säger han, som i sin bok tydligt deklarerar att han avskyr ”klibbiga biografier”.

Han befinner sig i sin studio i London, omgiven av de asketiska vita keramikföremål som gjort honom känd som konstnär. Den röda tråden mellan hans konst och debutboken är tydlig: här finns inget utrymme för nostalgi eller vag melankoli. De 264 utsökt snidade japanska miniatyrfigurer, så kallade netsuker, som varit i hans familjs ägo sedan 1870 krävde textmässig precision.

– Sorg är däremot en äkta och tydlig känsla. När jag skrev boken var jag så ledsen och arg. Jag kände sorg över ödeläggelsen av en familj, av ett samhälle, över förlusten av tillhörighet.

Historien börjar med Charles Ephrussi, konsthistoriker i Paris och en av förebilderna till Marcel Prousts romankaraktär Charles Swann. Med extrem fingertoppskänsla började han samla på de små japanska konstföremålen – en cikada på ett valnötsskal, en spräcklig tiger, en hare med klart lysande röda ögon. Senare skänkte han hela sin stora samling till Edmund de Waals farmorsfar Viktor i Wien i bröllopsgåva.

Så följer läsaren netsukerna och den förmögna judiska bankirsläkten Ephrussi genom la belle epoque i Paris, via Wien och nazisternas övertagande till det sönderbombade Tokyo efter andra världskriget. Allra hårdast drabbar skildringen av den österrikiska familjens förnedring och splittring, hur alla deras tillgångar konfiskeras av nazisterna.

Allt utom netsukerna vill säga. De räddas av en lojal kammarjungfru som gömde undan dem, en efter en i sin förklädesficka. Anna, hette hon, denna förunderligt modiga människa, som Edmund de Waal inte lyckats finna några spår av, trots all sin research.

– Men jag har fortfarande gott hopp om att vi ska hitta något, det är ännu bara ett år sedan boken publicerades i Österrike.

”Haren med bärnstensögon” har blivit en stor kritiker- och försäljningssuccé, men trycktes först i ynka 5 000 exemplar. 18 förlag av 20 tackade nej till boken för att de inte trodde på den. Edmund de Waal tror att de dels skrämdes av att boken varken är en renodlad biografi, roman, historisk berättelse eller självbiografi, dels oroade sig över att han själv är känd som keramiker och konstnär, inte författare.

– Men vet du vad, de hade fel – och det gör mig så otroligt glad, säger han.

Och visst blir det fler böcker i framtiden. Hans nya bokprojekt utgår från porslin och färgen vit – en färg som följt honom sedan han som femåring drejade sin första kruka. Men det blir knappast någon torr exposé över porslinets historia. Edmund de Waal har ett lika lustfyllt förhållande till tingen som till orden.

– Det låter kanske pretentiöst, men jag ser på ord, meningar och mellanrum som föremål. Jag har ett oerhört fysiskt förhållningssätt till språket, jag kan känna orden som en tyngd i mina händer.

Sara Ullberg/TT Spektra