Ack gamla tiders kåsörer, ni var många. Leden har nu glesnat och det är inte ert fel. Som Bertil Torekull sa till mig, över ett restaurangbord i Nizjnij Novgorod, av alla ställen: De som chefar för dagens tidningar vill ha Kolumner och Krönikor.

Som Ove Säverman brukar säga: de vet inte vad ett kåseri är eller ens hur det ska se ut typografiskt. Jag tillägger: och de växte väl inte upp med Bang, Eld, Cello, Ehrenmark, Red Top, Gits Olsson, Kjell Swanberg, Fru Johansson.

Gamla ”Namn och Nytt” i DN hade två stora sidor där det fanns plats för två kåserier – i övre högra hörnet och mitt på sidan, så kallad Eld-plats. Nu har utrymmet krympt som ett isflak i april.

Svenska Dagbladets ”Marginalsida”, också med både hörnkåseri och i mitten Kar de Mumma, har försvunnit och endast Caj Lundgrens virtuosa dikter på annat håll i tidningen minner om svunna storhetstider.

Man kan lugnt räkna in den genialiske Lars Westman i kåserimanskapet. Hans ”Bakvagnen” längst bak i tidningen VI var det man slog upp först. Hans revir var bland annat Barcelona, Saltsjöbaden, Centralamerika och Stockholms skärgård – vilken som bekant börjar vid Gamla stan. Till skillnad från traditionella kåserier ofta med bra bildmaterial. Och utanför reviren sprang han på så mycket annat. Det vill säga, bara bra kåsörer ”springer på” något som en annan skribent aldrig skulle ha sett.

Vem mer än han flackar omkring med segelbåten i Stockholms hamn och ankrar för övernattning här och där, vid Nationalmuseum och vid Franska bukten intill Slussen? Eller utsätts för böcklingkrig från en grannbåt i Sandhamn.

Allt beskrivet på en sparsmakad prosa med korta meningar, en berättarform som är mycket svårare än man kan tro. Andhämtningen måste ändå vara lugn.

Det blir det av att hans korta meningar alltid har tyngd, man gör omedvetet små pauser mellan dem och det känns att han har tänkt innan han skrev var och en. Inte som vi klåpare som låter meningarna snirkla mellan raderna som ormar med hicka...

Den okloka nya ledningen för VI avtackade honom 2010 och han dyker nu upp i bladet bara då och då – när han är i sitt livs bästa form!

Dock har det kommit en samling Westmantexter från fem decennier under titeln ”Fula pojkar älskar bäst”. Den är sammanställd av två gamla chefredaktörer från VI, som förstod att uppskatta sin unika och genialiska kåsör och antagligen aldrig hade låtit honom sluta förrän han tuppat av över tangentbordet.

Heder åt sammanställarna, men det hade varit trevligt med dateringar av texterna.,

Kåsörers förhållande till sitt hantverk varierar. Red Top (Lennart Nyblom) gick i pension och skrev därefter inte en enda rad. Om hans känslor inför arbetet vittnade Eld (Erik Lundegård) som satt i rummet bredvid och ibland rapporterade småförnöjt: – Lennart har visst problem med kåseriet, han dunkar huvudet ovanligt hårt i väggen i dag.

Själv skrev Eld tills han dog, 82 år gammal och med manuset till sista kåseriet i skrivmaskinen.

Vad är egentligen ett kåseri? Genren ”karakteriseras främst av lättsamt talspråksliknande framställningssätt”, säger Nationalencyklopedin. ”Ett förtroligt samtal”, är en god beskrivning. Inte för långt, lätt att läsa, ändå gärna så att man efter genomläsandet funderar en stund på vad det egentligen är som man har läst.

En specialist på den kluriga formen är Ingemar Unge, som i DN gladde i synnerhet en yngre generation kåserikonsumenter, fram till 1991. Varför lämnade han Sveriges största morgontidning, landets dagstidning nummer ett?

Jo, dåvarande chefredaktören Christina Jutterström hade upptäckt att Unge inte bara var en älskad kåsör (om hon nu överhuvudtaget begrep det) och effektiv chef för det inte lättstyrda pastoratet ”Namn och Nytt”, utan att han gick att använda i många krävande befattningar. På samma gång. Noga räknat var det rovdrift på en stor begåvning. Men när hon ovanpå detta ville att han skulle inställa en länge planerad utlandsresa med familjen sa han upp sig.

På VI har han kåserat och upprepade gånger visat vilken utmärkt reporter han också är. Reportage har han fortfarande då och då i bladet och gudskelov sin utmärkta språkspalt, vilken jag med allmän lingvistik i bagaget kan intyga är mycket kompetent skött – men det stående kåseriet har den som sagt okloka ledningen för VI låtit försvinna vid hans inträde i pensionsåldern.

Om du visste, min son, med vilken ringa visdom tidningar sköts, skulle Axel Oxenstierna ha sagt.

Unge har nu gett ut ”En rolig bok – kåsörer och krönikörer under hundra år” som borde vara obligatorisk läsning vid våra litteraturvetenskapliga institutioner, för att utrota den på okunnighet grundade ringaktning som förekommer av genren. Och vilket universitet hinner först med att göra honom till heders­doktor för denna forskargärning?

Gustaf Fröding var ingen dålig ­kåsör och inte heller den litterära kritikergiganten Klara Johanson. Bredden är enorm, från ”Orvar Odd” som dog 1869, till dagens stjärnskott Hanna Hellquist.

Här finns i sanning många av den svenska prosans främsta artister. Det är så bra att jag kan för­låta Unge att han inte tog med något ­kåseri av mig. (Det var väl därför som det blev så bra. Sättarens anmärkning.)

Trots att det var han som 1981 fick mig fast anställd på DN, där jag 1973-2010 själv skrev kåserier.

Hur var det nu med titeln ”Fula pojkar älskar bäst” på Lars Westmans bok? En opinionsundersökning hade visat att kvinnor tyckte att mindre vackra karlar på alla vis var bättre än adonisar. Visst, sa Lars Westman, dom faller pladask för adonisarna men vi fula gossar måste anstränga oss.

Nåja, så ful är han väl inte. Eller vad säger Elin Westman?

Staffan Skott