På omslaget till självbiografin möter man Johanssons skäggiga ansikte under kepsen. Han ler milt, lite av Kristusfigur över honom.

”Personal branding” som det heter på modern företagsekonomiska. Inget fel i det, eller?

Skam att säga har jag aldrig sett Glada Hudik-teatern – som gjort Johansson rik som ett troll och berömd – live. Bara glimtar i tv. Från Elvisrevyn. En dundrande succé.

En långfilm har också spelats in, heller inte sett.

Glada Hudik är ett magnetiskt fenomen som okritiskt och entusiastiskt famnas av publik och kritiker, såväl som kommunalpolitiker. Hudiksvall sätts på kartan – till de senares oförställda belåtenhet.

Mest har Johansson själv, tjänsteman och företagare på en och samma gång, tjänat på framgången, skurit guld med täljkniv. Rena Lycko-Pär. Mycket efterfrågad föreläsare, även bland näringslivets toppar.

Utsedd till Årets föreläsare 2010. En av många i den lukrativa plattitydbranschen.

Allt med makthavarnas goda minne. Ändamålet helgar medlen, som bekant. Glada Hudik – man kunde inte få bättre marknadsföring. Så låt den kommunalanställde grabben från Delsbo hållas för tusan, göra sig en rejäl hacka.

Mottot för boken är ett citat från Steve Jobs, en hyllning till de missanpassade och rebellerna, de som ”driver människosläktet framåt”. Det känns påklistrat.

Men kanske uppfattar sig Johansson som en Jobs. Åtminstone vad gäller personligheten.

Skådespelarna i Glada Hudik port­rätteras med många dråpliga anekdoter. Nöjsam läsning. Men den störs av att banaliteter smyger sig in. Förnumstigheter.

Klok och god är denne Johansson.­ ­Ibland är tonen på gränsen till socker­söt och sentimental. Man ruskar besvärat på sig. (Boken bränner dock till när han skriver om sonen Hannes leukemi.)

Men är det inte att göra skådespelarna en björntjänst, att framställa dem som han gör? Skulle de inte ­vara ”rebeller”…

Plötsligt kommer jag att tänka på Ulrika Hörbergs Gävle Handikappteater. Där är sannerligen inte skådespelarna några änglar. Snarare oförskämda, plumpa och fräcka. Kåta och vulgära. Politiskt utåtagerande.

Och det är väl därför Hörberg fått slita med små resurser, trolla med knäna.

Medan Johansson inte behövt vända på slantarna. Överrösts med priser, medalj av kungen. Guldmasken. Sponsrats av storföretag som Ericsson. Nästan älskats ihjäl.

Tills det började tisslas om hans girighet. (Boken kunde uppfattas som ett försvarstal.) Uppdrag Granskning synade. Men inga fläckar på en Jesusfigur!

Och Josefsson fick en förlåtande kram av den storsinte Pär. För alla är ju i grund och botten snälla…

Misstanken smyger sig på. Kanske prisas och belönas Johansson för att hos honom är de utvecklingsstörda – eller vad man nu ska använda för ord – precis som vi andra, normalstörda, vill se dem. Underhållande och gulliga. När de sjunger Elvis. Eller säger originella och oväntade saker.

Ofarliga. Stör inte.

Okej, men då föredrar jag nog eldsjälen Hörbergs bullrande gäng som vägrar be om ursäkt för att få finnas till. Angelägen, samhällskritisk konst att provoceras av.

Lasse Ekstrand