När Ingmar Bergman hade gått bort såldes hans två sängbord.

De var vitmålade och helt triviala, men såldes för 340 000.

Det var klottret det handlade om. I lacken står det ristat:” Rädd rädd rädd rädd rädd”.

Och ”Jag letar frenetiskt efter Ingrid”.

Moderlighet kan ta sig många former, livet igenom. Särskilt när rädslan växer över våra huvuden.

Jag tänkte mycket på Ingmar Bergman när jag tog till mig Gro Dahles och Svein Nyhus senaste bilderbok på svenska, ”Mammas hår”. De är besläktade i sin passion för bild­experiment och för sin aldrig sinande lust att vända ut och in på kärnfamiljen. Som konstnärer är de modigare än de flesta och de har alltid rädslan i fokus.

”Mammas hår” är en bok för små och stora barn och för reflekterande vuxna. Det är en berättelse om en strålande mor som plötsligt vänder sig bort i ångest och depression. Det lilla barnet förlorar sig i tillvarons trassel.

Den lilla har inga verktyg för att reda ut situationen. Som så ofta hos Dahle/Nyhus bärs historien av ett magiskt tänkande. Också där ­liknar deras konstnärskap Ingmar Bergmans.

Moderskapet är för oftast oförklarligt i sin komplexitet. Allomfattande, evigt och med en intensitet som riskerar att bränna. Inte undra på att moderns skugga ligger så tung över barnboken. Många författare har löst problemet genom att helt enkelt operera bort henne ur handlingen för att barnet ska kunna få spelrum. Det vimlar av moderlösa huvudpersoner i barnboksklassikerna. Pippi Långstrump, Anne på Grönkulla, Kulla-Gulla, Alfons Åberg. Agnes Cecilia med flera. Först när den stora modern är borta får barnet en chans att röra sig fritt i berättelsen.

För ungefär ett decennium sedan gjorde den svenska ungdomsboken uppror mot den här ordningen. Fram klev en stor skara dysfunktionella mödrar med stora och viktiga nutidsberättelser i släptåg. ­Deprimerade, cancersjuka, alkoholberoende, knarkande … öppnade de dörren till andra sorters relationer än den harmoniska. Det ledde många gånger till väldigt bra ungdomslitteratur.

Bilderboken har haft svårare att hantera mamman. Här är hon nästan alltid närvarande och per definition god, öm och världens mitt. I de senaste årens utgivning, som genomsyrats av nypuritanism och konsumtionskultur i oskön förening, passar en käck mamma alldeles utmärkt, gärna flankerad av ballonger och saftglas. Ordning och reda, kärnfamilj och mysfredag.

I våra grannländer har författare och illustratörer valt en mer nyfiken och experimenterande hållning. På norska och danska finns makalösa berättelser för barn, av bland andra Odd Nerdrum, Ole Dalgaard, (Oscar-K), Fam Ekman, och framför allt Gro Dahle och Svein Nyhus. I deras ”Snäll” kretsade handlingen kring kvinnoförtryck. I ”Den arge” var temat kvinnomisshandel. I ”Roy” stod sorgen i centrum.

Böckerna har slagit somliga av oss med förtjust häpnad, medan andra förfasat sig över de starka känslor som en bilderbok visat sig kunna veckla ut.

I ”Mammas hår” smälter moderns ljusa väsen samman hennes solskenshår. När fårorna under hennes ögon växer och oordning tar över, går barnet vilse i det sammanhangslösa. Men det finns redskap, visar det sig, och dessutom kunskap som hjälper på vägen.

Gro Dahle är poet, vilket märks i den pregnanta, djupa tonen. Svein Nyhus blyertsteckningar (bearbetade i photoshop) osäkrar berättelsen och med stora rörelser förser han den med svarta korpar och mjuka katter.

Flickan heter Emma.

Det är förvillande likt Mamma.