Han är ung. Han bär på en längtan. Han passar inte in. Han är utanför.

De andra stöter bort honom, väljer ut honom. Och bränner fast hans avvikande sätt djupt ner i själen. De kallar honom bögjävel. Rasmus har ännu inte själv upptäckt sin läggning när de sållar ut honom. Men flocken har fått upp vittringen och börjar jaga, hetsa.

Att få lämna lilla inskränkta Koppom i Värmland och ge sig iväg till Stockholm är vändpunkten i hans liv, det hägrande löftet om en annan ordning. Året är 1982 och Rasmus Ståhl är nitton år och oskuld. Han kliver av tåget och känner redan vid den beryktade bögringen inne på Centralstationen att han lyckats komma undan, att här och nu – i detta ögonblick – kan hans liv börja.

Första tiden – efter att ha flyttat in hos sin bohemiska moster Christina vid S:t Eriksplan – går han som på moln, tillåter sig att försvinna in i och njuta av den allomslutande anonymiteten. Men att ta det första och avgörande steget, att samla mod nog att bejaka sin identitet, att finna sig tillrätta med vem han är visar sig vara svårare och mer krävande än han trott. Modet sviker honom, om och om igen. Han vill. Han längtar. Men backar. Han står utanför Stockholms enda bar för homosexuella – RFSL:s egen – på Timmermansgatan, Club Timmy. Vänder utanför dörren. Går en runda, sätter sig på en parkbänk och tittar. Kommer tillbaka, och går till slut in och blir besviken.

Detta är Jonas Gardells mest ambitiösa skönlitterära satsning hitintills: en trilogi vars första del utkommer idag och som bär samlingstiteln ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Den första romanen bär undertiteln ”Kärleken” (de kommande delarna heter ”Sjukdomen” och ”Döden”). Avsikten är att skildra de genomgripande förändringarna och verkningar som HIV-smittan förde med sig i det dagliga och vardagliga livet.

Men redan i denna första del framträder en annan och större ambition, vilken enklast går att beteckna som ett försök att skriva en bred och inträngande framställning av de homosexuellas historia i Sverige – eller rättare sagt: i Stockholm – från tidigt åttiotal och framåt i gestaltad romanform. Och Jonas Gardell gör det lysande; han balanserar med stor och osviklig precision på en hårt spänd lina mellan mörkaste tragik och ljusaste framtidshopp, mellan himlastormande glädje och tärande sorg.

Tre månader senare, när de firar jul hos den originelle och omtänksamme och omhändertagande Paul på S:t Paulsgatan på Söder, har Rasmus legat med fler män än han kan minnas, stått i fler portgångar och sugit av fler främmande män än han kan räkna, klivit ut från anonyma lägenheter, legat i mängder av bilars baksäten. Han är erfaren, en i svängen, en bög bland bögar.

På julfesten träffar han Benjamin, en verklig oskuld i sammanhanget. Benjamins liv har fram till nu varit präglat och helt genomsyrat av hans och familjen Nilssons starka tro och hängivna arbete för Jehovas vittne. De två unga killarna finner varandra och ger sig av tillsamman ut i vinternatten.

Men dödens skugga är ständigt närvarande, den kryper ner mellan lakanen i älskogssängen, den smiter emellan hud som möter hud, den lever osynlig i blodet och börjar sprida sig till allt fler, drabbar den ena efter den andra. Och med sjukdomen sprider sig fler fördomar, en ökad intolerans och en ännu mer avståndstagande attityd.

Det finns i Jonas Gardells roman en återhållen intensitet, en undertyckt och behärskad sorg och ils­ka, som ger språket en magisk lyster och som elegant rör sig från det drömskt och skimrande vackra till det svartaste svarta. Jonas Gardell förenar stringens och känslighet på ytterst övertygande och omedelbart träffande sätt. Han når fram. Han når förbi det skyddande pansar av förblindning och hycklad ovetskap som så många har satt upp. Och han väcker liv i svunna minnen och människoöden som inte får glömmas bort.

Crister Enander