Eva Franchell skrev för några år sedan en vital och intressant bok om sin tid i Anna Lindhs politiska närhet, ”Väninnan”.

Den gav spännande och bitvis skrämmande inblickar i politikens hårda värld. Och ett på en gång klarsynt och ömsint porträtt av hennes uppdragsgivare och väninna.

I sin nya bok tar hon ett både vidare och mer personligt grepp. Partiet med underrubriken ”En olycklig kärlekshistoria” handlar om det största partiet, det socialdemokratiska, och dess väg utför: från att ha varit den dominerande politiska kraften i samhället har det tappat alltmer inflytande för att på senare år ha hamnat i ett krisläge där de interna striderna har förts inför offentlighetens häpna ögon.

Hur kunde det hända? Frågar hon sig och svarar med att använda sin egen historia för att sidobelysa partiets utveckling under de senaste femtio åren.

Resultatet är faktiskt lysande – en riktigt välskriven bok som utan ett ögonblicks mästrande visar hur partiet, SAP, inte klarat av att tolka tecken i tiden och låta sin politik genomsyras av några av den moderna tidens viktigaste frågor.

De två frågor som hon riktar strålkastarna mot är dels kärnkrafts- och klimatfrågan, dels kvinnofrågan. Hon söker genom sin egen historia – som så många av oss var hon en gång starkt engagerad i folkkampanjen mot kärnkraft och gång på gång blir frågan aktuell igen, nu senast med katastrofen i Japan.

Men partiet har inte orkat överbrygga de interna motsättningarna kring kärnkraften och skaffa sig en klar linje. Många engagerade människor, i synnerhet unga, övergav politiken efter den där kompromissen som sossarna åstadkom med en linje två inför folkomröstningen om kärnkraft 1980. Det var ett högt politiskt pris som man betalade för att fortsätta att hålla näringslivet på gott humör.

Franchell är ett barn av efterkrigs­tiden. Den generationen fick mycket till skänks, påpekar hon: jobb och bra bostäder, grundskola och vaccinationer och gratis skolmåltider. Tacksamhet kände den inte. I stället gjorde den uppror mot ofullkomligheter i folkhemsbygget och mot inskränkta perspektiv på världen.

Hennes egen livsresa blev brokigare än hon hade kunnat föreställa sig som barn. Hon blev journalist men också som ung grönavågare, och med tiden fick hon, kan man förstå av boken, en allt skarpare feministisk blick.

När hon riktar den mot sitt parti blir hon vass i tonen. Hon ser hur kvinnor behandlas med hjärtlighet i politiken – när de är unga. Men möts av motstånd och rent förakt när de blivit 50+. Det har inte bara hänt Mona Sahlin – som hon också följer ett stycke i boken – utan även till exempel Maud Olofsson. Mönstren är desamma överallt: männen styr och ställer och när kvinnor tror att de kan göra likadant går de på pumpen.

Däremot får kvinnorna gärna göra tjänst som nyttiga idioter. När de blir krångel med någon politisk fråga – låt en kvinna ta stöten, så får hon all skit på sig och belackarna glömmer genast vilket kollektiv som står bakom det förkättrade förslaget.

Boken rör sig mellan flera tidsplan. Nutiden inramar berättelsen om hennes egen politiska och partiets väg. I nutid följer hon, den politiska journalisten, det drama som föregick valet av Juholt och hans intensiva men korta tid vid makten. Hon berättar initierat och roligt om alla turer. Visserligen är hon kritisk mot en del av Juholts alla piruetter, men verkligen harmsen är hon på det parti som kastar en människa till ulvarna och sedan bara sitter och tittar på.

Vid sidan av politiken hinner hon sucka en del över utvecklingen på sin egen arbetsplats Aftonbladet. De nya och trånga lokalerna, alla nedskärningar, ägarnas enorma vinstkrav.

Nej, det blev väl inte riktigt idealiskt på tidningarna heller i detta turbokapitalismens tidevarv. Ett tidevarv som verkligen skulle behöva en stark och tydlig socialdemokrati.

Det är i alla fall en tröst att läsa Eva Franchell. Hon skriver med humor och viss självironi, med energi och värme. Hon har sinne för komiska detaljer och en välgörande feministisk röntgenblick. Och trots allt fortsätter hennes hjärta att klappa till vänster.

Karin Månsson