Det rör sig alltså om de bortåt femhundra år som passerade mellan Vikingatiden och Gustaf Vasas trontillträde. Boken är särskilt intressant eftersom många gästrikska socknar vid denna tid ingick i Tiundaland och alltså hörde under Upplandslagen. Kontakterna söderut var starka och långa medan sambandet med Hälsingland inte alls var lika uttalat som i dagens Gävleborg. Vid Ödmården gick en mycket klar gräns, bortom vilken Hälsingelagen gällde för all mark norrut.

Och visst finns här mycket spännande att hämta i det medeltida mörkret! Tag till exempel det legendomspunna slaget vid Gestilren i juli 1210 mellan de sverkerska och erikska ätterna; ett centralt inslag när Sverige tog stegen mot ett enat rike men fortfarande ofta hette Svithiod. Forskarna tvistar om var denna avgörande strid ägde rum men på senare år har allt fler velat placera den i Gästre vid Fröshult i västra Uppland; en betydande ort på stora vägen mellan Sala och Enköping.  Och än mer fascinerande: kan det möjligen finnas ett samband mellan namnen Gästre och Gästrikland?

Inte minst pågående stora utgrävningar i Gästrikland gör att vi har all anledning att fördjupa oss i skriften om Uppland. Den är författad av två erfarna arkeologer med många och breda kunskaper. Läsaren får rader av intressanta tips när det gäller minnena från mänsklig närvaro i medeltida städer (Uppsala, Sigtuna och Enköping), borgar, byar och – i särskilt hög grad – kyrkor med mängder av fantasieggande målningar. I själva verket är materialet så översvallande rikt att författarna tvingats göra ett starkt urval och dessutom ofta hamnat i på tok för korta texter om de enskilda objekten. I gengäld borde förlagsredaktören ha gått hårdare fram när det gällt att rensa vissa språkliga otympligheter och arkeologiskt fikonspråk (vad är en ”kvadermålning”?) liksom rena upprepningar. Vissa är kanske oundvikliga, dock långt ifrån alla.  

Men mycket vill ha mer. Man saknar till exempel en samlad redovisning av hur landhöjningen på avgörande sätt påverkade landskapets utveckling. Med det perspektivet gav ju Maja Hagerman oss nyligen en spännande text om vad arkeologerna funnit när E4 fick sin nya sträckning norr om Uppsala. Och nog borde ett eget kapitel ha ägnats åt alla runstenar; som bekant vår allra äldsta skriftliga dokumentation. På det området är Uppland utan jämförelse tätast av alla landskap. Likaså borde myntfyndens uppländska historia beretts plats; den tidigaste myntpräglingen i vårt land vet man skedde i Sigtuna kring år 1000. Den staden betraktas som Sveriges allra äldsta; dess fint redovisade tidiga historia fascinerar. Som exemplet med Gästre visar kunde dessutom ett avsnitt om de medeltida ortnamnen ha väl försvarat sin plats.  Geografiska namn rymmer ofta viktig information; ibland svåråtkomlig, ibland självklar.

Kanske skriften helt enkelt hade mått bättre av att delas upp i två? Detta hindrar dock inte att den ändå har goda möjligheter att ge inspiration till dem som i sommar eller höst letar intressanta utflyktsmål söder om landskapsgränsen.  Inte minst vill jag ge en honnör åt bokens alla fina illustrationer; foton, rekonstruktioner och kartor.  Till exempel får redan omslagsbilden av Utöhus alldeles invid Mälaren – en nästan orörd stenbyggnad i tre våningar från 1300-talet – mig att ta fram bilkartan… Där lär dessutom finnas en utmärkt plats för picknicken!

Kanske skriften hade mått bättre av att delas upp i två? Detta hindrar dock inte att den kan ge inspiration till dem som i sommar eller höst letar intressanta utflyktsmål söder om landskapsgränsen.