Det är en vass ironi att en av vår litteraturs mest kända och ständigt hyllade Stockholmsskildrare beslutade sig för att bo och leva huvuddelen av sitt liv i Köpenhamn. Det är en handling som talar för sig själv. Hjalmar Söderbergs främsta inspirationskällor var – vid sidan av den unge och upproriske Strindberg – flera danska kollegor. Självfallet följde han den flammande fyrbåken, den store litteräre härföraren av den unga och radikala litteraturen, Georg Brandes.

Men av större betydelse var den märklige och ofta ringaktade Herman Bang och inte minst den allestädes närvarande H. C. Andersen. Andra viktiga inspiratörer var Alexander Kielland, Guy de Maupassant och den historiska novellens okrönte mästare, Anatole France. Av den senare översatte för övrigt Hjalmar Söderberg flera böcker.

Myten om flanören Hjalmar Söderberg, bilden av hur han – desillusionerad, utan hopp, berövad sina drömmar – vandrade genom den Kungliga Hufvudstaden och med ständig vaksamhet och trött misstänksamhet betraktade allt vad som skedde måste även den avlivas som just – en myt. De kvarter som regelbundet återkommer i Hjalmar Söderbergs böcker och noveller är få. Han rörde sig inom en mycket snäv del av huvudstaden. Däremot finns en mängd skildringar av de barer, hotell och restauranger han gärna frekventerade. För att äta, för att läsa dagens tidningar, för att dricka några glas kvällswhisky, röka en cigarr och – ibland, om hans humör var det rätta – för att föra stillsamma och lågmälda diskussioner om brännbära ämnen i tiden.

Hjalmar Söderberg var, enkelt uttryckt, ingen flanör. Han var över huvud taget ingen vän av fysiska aktiviteter. Hans självklara plats var vid arbetsbordet eller på krogen där röken tätnade och sorlet från de andra gästerna sakta steg kring honom. Där förmådde hans ofta betvingande känsla, denna i hans innersta varelse djupt erfarna plåga att han var en ensam och övergiven människa, att han inte fullt ut var en del av vardagslivet och dess trista trivialiteter och ovidkommande banaliteter, skingras – om så blott för några timmar. Äntligen kunde de tunga tankarna och skepticismen få en stunds vila.

Gunnar Ekelöf har, en aning ogint men ganska träffsäkert, påpekat att Stockholm av Söderberg förvandlas till en ombonad ungkarlslya. Ekelöfs påpekande finns återgivet i Olle Thörnvalls ytterst välskrivna och givande bok om Hjalmar Söderbergs noveller, ”Tankens konst”. Thörnvall rör sig lika hemtamt i det Stockholm som en gång var Söderbergs som i dennes noveller och övriga författarskap. Det ger framställningen en extra stark närvarokänsla.

Hjalmar Söderberg var en flitig – om nu det ordet kan användas i samband med honom? – novellskrivare. Han gav efter ”Historietter” från 1898 ut ytterligare fyra novellsamlingar: ”Främlingarna” (1903) och ”Det mörknar över vägen” (1907), ”Den talangfulla draken” (1913) och ”Resan till Rom” (1929). Olle Thörnvall påpekar att novellisten Söderberg alltid hamnar i skuggan av romanförfattaren. Merparten av novellerna skrevs för dagstidningar och senare i allt högre utsträckning för olika tidskrifter. De har alltså ofta en rent pekuniär tillkomsthistoria; nöden var novellernas moder.

Ändå är många av novellerna inte enbart stilistiskt fullödiga och av högsta litterära kvalitet. Det är även i novellerna som man kommer Hjalmar Söderberg närmast – vid sidan av ”Hjärtats oro”, vill säga. Eller som Thörnvall formulerar det apropå ”Historietter”: ”Även om man gör boskillnad mellan Söderberg som person och som berättare gestaltar han texten som om han ger uttryck för egna erfarenheter… han finns där och man får ett starkt intryck av att det är honom man umgås med”.

Olle Thörnvalls ”Tankens konst” är tankeväckande och intressant läsning. Han skriver kunnigt, befriande personligt och stilrent om en viktig och ofta negligerad sida av Hjalmar Söderbergs författarskap. Trots den omfattande söderbergsforskningen och litteraturen kring författarskapet lyckas Thörnvall visa på flera förbisedda samband, inte minst mellan novellerna och ”Hjärtats oro”.

I ett elegant avslutningskapitel, där Olle Thörnvall själv tar in på Dragør Badehotel där Söderberg satt och skrev sin tänkebok ”Hjärtats oro”, flätar han samman en mängd tanketrådarna. Däremot kan jag inte hålla med då han skriver att ”ska sanningen fram är ’Sista boken¨’ bättre än ’Resan till Rom’. Novellsamlingen ”Resan till Rom” är en av mina favoriter. Där tränger – om inte annat så mellan raderna – en annan röst, en annan sida av Hjalmar Söderberg fram. Själsligt mer naket, mer vilsen, mer osäkert sökande.

Crister Enander