Det anas ett smått ironiskt tonläge när Hannes Råstam redovisar de vallningar som genomfördes med Thomas Quick på olika mordplatser under nittiotalet. Här framställs rättsprocessen som en vårdcirkus med Quick som polisens alldeles egna dramaqueen, en mytoman som åkte privatplan från mordplats till mordplats på en resa genom ett rättsväsende som närde en dröm om att få sin alldeles första seriemördare.

Och på läktaren satt advokater, läkare, terapeuter och poliser och klappade händerna.

– Hannes hade ju en väldigt torr och underskruvad humor, säger Mattias Göransson som var den som tillsammans med Råstam slutförde boken.

Mattias Göransson lärde känna Hannes Råstam när han skulle göra en intervju med honom om boken ”Fallet Thomas Quick – att skapa en seriemördare” för magasinet Filter. Men Hannes Råstams dödliga cancer kom emellan och intervjun kom i stället att bli ett personporträtt, ” Grävarens testamente”, som nu är publicerat som ett efterord till boken. Under arbetet med artikeln kom de att bli nära vänner.

– Till slut förstod han att inte skulle hinna bli klar, utan att han faktiskt skulle dö. Då blev det mer diskussioner om hur jag skulle redigera färdigt det omfångsrika materialet.

Det var 2008 som den prisbelönta journalisten Hannes Råstam bestämde sig för att skriva sin första bok, om allt det han inte fick med i sina tv-program om Thomas Quick som i dag heter Sture Bergwall.

– Han trodde att dokumentärerna skulle få större följder, att det skulle startas en utredning och att Quick skulle frias från alla de fall som han hade beviljats resning för, men nästan fyra år senare är det inte så. Därför skrev han boken, säger Mattias Göransson.

Bokens undertitel lyder ”att skapa en seriemördare” och syftar på hur det svenska rättsväsendet i början av nittiotalet var djupt influerat av de nya seriemördarteorier som USA arbetade med. Mattias Göransson tror att det fanns en undermedveten längtan hos den svenska polisen att också kunna avslöja sin första seriemördare.

– Man ville efterlikna USA, men undvek alla slutsatser som FBI hade dragit om hur seriemördare beter sig. Det var som om hela Sverige bara stod och väntade på vår egen seriemördare. Alla ville ha honom - och där kom han!

Att Hannes Råstam kunde komma fram till så många nya rön i ett redan så omskrivet fall som Thomas Quicks, tror Mattias Göransson beror på att han var noga med kronologier. Sture Bergwalls liv strukturerade han upp i ett exceldokument med över 600 poster. Uppgifterna korskörde han sedan med varandra. Därigenom kunde han komma fram till fakta som att Sture läste en artikel om ett mord tre dagar innan han sedan erkänner detsamma under en terapisession.

– Det som blir läskigt är när Hannes Råstam har korsklippt drogjournalen med terapeutens. Här kan man se hur hans psykoterapeut skriver om framstegen i terapin och hur den medicinska personalen samtidigt har pumpat i honom hästdoser av psykofarmaka.

Vad tycker du är det mest frapperande i boken som inte redan har framgått i tv-dokumentärerna?

– Ur Hannes perspektiv så var det mest hårresande den vansinniga vårdskandal som uppdagades när han fick ta del av Stures sjukjournaler, egna dagböcker och anteckningar – samt inte minst det bokmanus som hans terapeut hade skrivit på, material som ingen tidigare hade delgivits.

Lite av en besatthet var det väl ändå att till och med på dödsbädden skriva boken?

– Visst var det absurt att ägna de tre sista åren av sitt liv åt den här saken, men han ville veta sanningen. Han kunde inte släppa det. Vissa tyckte att Hannes var rättshaverist, en principryttare, men han hatade verkligen den postmoderna inställningen att sanningen är relevant. Han sa alltid att det finns bara en sanning.

Ylva Lagercrantz Spindler