Att musikbranschen suger, det vet alla som någon gång haft att göra med den. Läs vilken biografi över en musiker som helst och du stöter ofrånkomligen på den eviga konflikten mellan kreativitet och kommers. Se bara på härvan mellan Tambourine Studios och artister som Timbuktu och The Hives, där alla verkar spela i otakt och stämma varandra till höger och vänster.

Det är svårt att då minnas de första ambitionerna och idealen som drev på, tiden när pengarna rymdes i håliga fickor och gick åt till plektrum och strängar.

Musik är business, helt enkelt. Det gäller fortfarande, även om Internet och teknikutvecklingen gjort att så gott som varenda wannabe kan spela in sin egen musik och söka upp en egen publik.

Huliganerna kommer på besök, Jennifer Egans Pulitzerbelönade roman, har som fond denna musikindustri. Som representant för den oskuldsfulla och hängivna musikerns förvandling till en hårdhudad businessman för vilken notskriften ersatts av dollartecken står Bennie Salazar, en expunkare som slog sönder sin sista gitarr alldeles för tidigt och i stället blev skivbolagsboss. Han lyssnar liksom i smyg på den musik han egentligen gillar men inte kan ge ut och fördjupar därmed sprickan mellan det han en gång stod för och den han nu är.

Någonting liknande gäller för Sasha, hans assistent, som själv inte varit musiker men befunnit sig i kretsen av musiker och på sitt sätt levt ut rockmyten. Inte bredvid men samtidigt med varandra skapar deras historier ett dokument över en svunnen tid utan att man någon gång tvivlar på att det väsentliga inte är epoken i sig, utan vad den gjort med de båda.

Särskilt Bennie skulle kunna bli en karikatyr, som lätt sker när en person får representera ett fenomen eller ett skede. Men han stelnar aldrig i sin form. Det finns en vilja hos Egan att göra sina karaktärer sammansatta, att utsätta dem för den förändringens lag vi inte kan undvika. Hon får kämpa för det och kanske når hon inte ända fram, men hon lyckas gjuta nog med liv i dem för att om inte göra dem helt trovärdiga åtminstone tillräckligt splittrade för att verka mänskliga.

För det behövs en ljussättning som inte enbart lyser upp framifrån utan har lamporna riktade runt hela scenen. Således måste Egan laborera med kompositionen och, likt ett album som spelas på random, i slumpvis ordning, hoppa fram och tillbaka i tiden. Det gör att det tar ett tag i början av varje kapitel att greppa var man befinner sig, och med vilka. Men det innebär bara att man måste höja uppmärksamheten, vilket i sin tur höjer läsupplevelsen.

Just Egans kompositoriska skicklighet i kombination med hennes lekfullhet, briljant illustrerad i ett av slutkapitlen som utgörs av en power point-presentation i dagboksform, ger en extra energi, ett slags distad effekt åt en berättelse som är rätt typisk amerikansk, med toner av såväl Philip Roth som Bret Easton Ellis.

Översatt till musik hör den till den intelligentare formen av collegerock och delar scen med band som Weezer.

Viktor Björklund