Den turkiska författaren Sema Kaygusuz bryter i sin debutroman Böner som faller till marken med vedertagna berättartraditioner. Det finns inget rätlinjigt, ingen given guide till förståelse.

Det är med andra ord en berättelse långt ifrån Yasar Kemals betydligt mer handfasta historier som för några årtionden sedan var lästa och älskade i Sverige, eller nobelpristagaren Orhan Pamuk, från samma språkområde.

Vissa ord och meningar formulerar så vackra sentenser om livet och människorna att de skär igenom århundraden av sagor, myter och vardag. Andra sekvenser är bloddrypande, våldsamt brutala och berättar om den andra sidan av människornas arma liv. Eller, egentligen är det nog så att allt ryms inom samma hjärta och kropp, hjärna och själ.

För läsaren är det bara att ge upp sin gamla läsvana och börja på nytt, knäcka den berömda läskoden en gång till och öppna ögonen för ymnigt fabulerande, skrönor, surrealism, poesi. Och jag gör det så gärna, för tankarna rör sig i helt nya banor från den där blåsiga ön i Egeiska havet, i nuvarande Turkiet.

Där, i bokens första del, Vin, lever den unga bibliotekarien Leylan, märklig på flera sätt. Knaggligt läskunnig, ett egendomligt bibliotek som till stora delar består av turisternas kvarglömda böcker, ibland med en eller annan suddig marginalanteckning. Hon vårdar sin alkoholiserade far, tillika vinodlare, alltmer upplöst kroppsligt och mentalt. Han sörjer att hustrun och Leylans mor lämnat dem. På ön sprids det ett rykte om att Leylan tänker ta livet av honom. Och som på många platser där folk lever tätt ihop slår ryktet rot och blir till sanning, och Leylan blir ensam och skygg. Men inte bara, för hon hanterar sitt liv med hjälp av myter och sägner. En del av dem kommer hon att berätta för fadern, där han ligger på sin dödsbädd. Det är som hon själv och den försvunna modern, den döende fadern, en sierska, en enögd pojke, en manskvinna, en mager häst, de fruktansvärda brottningsmatcherna – allt det hon berättar vävs samman, börjar om på nytt och blir till en fresk av enskilda sagor och episoder.

Och då har romanens andra och längsta del Guld börjat. Helt olik den första. Låter sig inte refereras, är starkt symbolladdad och en lek med både språk, identiteter, samtid, historia, muntlig berättande. Delarna är berättelsen och det går relativt lätt att urskilja och gripas av enskildheter som författaren så sinnrikt och grymt formulerar.

Om grannarnas tystnad: ”Den liknar ett stumt blodbad”.

Om att välja en hustru: ”En enda blick var nog för att välja din blivande hustru bland de unga kvinnorna. Var det inte så det gick till? Du valde henne med de blankaste ögonvitorna, den kvinna som var räddast. Du tyckte om hennes kutiga hållning! Ångesten hos en vettskrämd katt… Hon var panikslagen för att hon tvingats lämna sin hemtrakt och vandrade tätt intill sina släktingar.”

I ett namnlöst århundrade låter författaren ett par siamesiska tvillingar dö under en freakföreställning. Publiken, jätteögat kallat,  låter sig högljutt roas, förstår inte att de faktiskt dör där framför ögonen på dem. 

”…förvandlades denna osannolika död till ett trolleritrick. Vilken opportunism! Jätteögat trodde inte på att döden var verklig.”  Dokusåpornas tid är nu och då.   Någon ”enkel” berättelse är det inte. Författaren har sopat bort alla skurkar och hjältar och rört om ordentligt, tills det blivit den lika otäcka som vackra mosaik som är världen. Böner som faller till marken är en sådan där bok som man läser ut, och sedan omedelbart börjar bläddra i igen.

Marianne Steinsaphir