Fyrtiofem miljoner människor var det som mördades i världens största enskilda massmord i Kina, som Mao Zedong bar det fulla ansvaret för.

Det skedde under det så kallade ”Stora språnget” 1958-1962.

Framför allt mördades dessa oskyldiga genom svält. Man tog ifrån dem all mat, ty spannmålen skulle exporteras och ge pengar till teknisk utrustning. Svältdöden, som blev följden för så många, är en ohygglig död med kroppsligt förfall av många slag. Människor åt inte bara bark, utan jord och lera, och dog av det. Kannibalism förekom på många håll.

Den fruktansvärda händelsen har aktualiserats av Frank Dikötters bok ”Mao och den stora svälten”, som förtjänstfullt nu utgivits på svenska.

Maos massmord är inte lika känt som Förintelsen, även om det sedan länge inte varit någon hemlighet för kinaexperter, vilket jag fann för femton år sedan. Redan 1996 kom det en bok som presenterade fakta för vanliga läsare. Men det tar tid för så monstruösa fakta att tränga in i det allmänna medvetandet, vi människor gör motstånd mot dem – vilket man ser till och med på den svenska titeln. På engelska heter boken ”Mao’s Secret Famine”, vilket gör det tydligt att svälten var ­Maos verk. Den svenska titeln ”Mao och den stora svälten” binder honom inte på samma sätt vid ansvaret.

Dikötters bok har väckt stor uppmärksamhet internationellt. Framför allt ger han en tidigare icke skådad redovisning av de vederstyggliga, groteska, oerhörda missförhållandena under ”Det stora språnget”. Mao hade bestämt att Kina på viktiga områden skulle hinna ifatt den utvecklade västvärlden, till exempel gå om Storbritannien i stålproduktion och landet försattes i krigsliknande förhållande. Ingen fick göra invändningar mot de totalt verklighetsfrämmande befallningar som Mao i sitt kejsarvansinne utfärdade.

De centrala partiarkiven är inte tillgängliga, men Dikötter har rest runt i det väldiga landet och i lokala arkiv funnit både undersökningsrapporter och förtvivlade brev från vanliga medborgare.

Tortyr, mord och omänskliga tvångsarbeten var vanliga. Partiets ansvariga runt om i landet kunde göra vad de ville med landsbygdsbefolkningen. Diktaturer med kejsarvansinne i toppen lockar fram det sämsta hos många människor; vilket man också bevittnat i Sovjet­unionen. Dikötters redogörelse blir en outhärdlig katalog och somligt blir om än ohyggligt dock sporadiskt, därför att handlingarna som han har fått fram ibland har varit knapphändiga redogörelser. Men man förstår att han vill redovisa ordentligt hur omfattande tragedin var. Han har säkerligen mångfalt mer dokumenterat.

De fyrtiofem miljonerna döda under ”Det stora språnget” är inte hela dödstalet för Mao och Kommunistkina. I min egen bok om kommunismens brott mot mänskligheten från 1999 adderade jag de 45 miljoner mördade 1958-62 till folkmordsforskares övriga summeringar och kom fram till sammanlagt 80 miljoner oskyldigt dödade kineser efter Folkrepubliken Kinas upprättande 1949. Jag stödde mig när det gällde siffran 45 miljoner på Jasper Beckers utomordentliga ”Hungry Ghosts” från 1996, som i allt väsentligt stämmer med den nya boken och borde ha översatts till svenska; men det har inte blivit tid för en sådan svensk bok förrän nu – tack vare att Dikötters verk väckt så stor internationell uppmärksamhet. När det gäller dödssiffrorna redovisar han flera kinesiska sakkunniga bedömningar av massmordets omfattning. Den viktigaste återfinns också i Beckers bok från 1996.

Termen folkmord, genocid, är svårhanterlig och det är bättre att använda ordet democid, som betecknar massmord utförda av makthavare på den egna befolkningen. Den ledande folkmordsforskaren Rummel har förtecknat tolv sådana democid med mer än en miljon offer var. Maos är störst: därefter följer Sovjetunionen och Nazi-Tyskland.

Den ovannämnde Jasper Becker jämför på ett pedagogiskt och slående sätt Det stora språnget och den följande så kallade Kulturrevolutionen med Stalins tvångsförstatligande av jordbruket (kollektiviseringen) och Stora terror. Även Dikötter (som kan ryska) drar sådana paralleller.

Det tog kanske två årtionden innan demociden under Det stora språnget blev känd. Mao betraktades länge runtom i världen som en stor ledare, även av andra än kommunister. Liksom med Sovjetunionen spelade desinformation från kommunister och deras sympatisörer en stor roll. Följden blev sådant som att kronprins Carl Gustaf, numera HMCXVIG, i en intervju att om det var någon som han beundrade så var det Mao, och tronföljaren var inte ensam.

När nu fakta är flerfaldigt dokumenterade borde väl Sven Lindqvist ta upp det kinesiska och det sovjetiska massmordet, han som skrivit om världens folkmord? Dessutom stämmer dessa två bättre in på hans primitiva modell med ekonomiska förklaringar. Sven Lindqvist bodde ju i Kina under de sista två åren av Det stora språnget! Men det är tydligen för pinsamt. Eller också tror han inte på fakta.

Jag har här ovan skrivit om ­Maos kejsarvansinne, ett begrepp från det gamla Rom där några romare som blev kejsare förlorade sin verklighetsuppfattning. Så kommer jag fram till sidan 74 av en ny bok av Torbjörn Lodén: ... inte sällan ledde det honom (Mao) fram till slutsatser som man nog måste karakterisera som sinnesrubbade... Ja, att vara diktator över världens största land framkallade reaktioner som liknade vad som hände med galna härskare som Caligula och Nero.

Torbjörn Lodéns Kinas vägval – från himmelskt imperium till global stormakt är en svåröverträffad redogörelse på bara tvåhundra sidor om Kina från dess mytomspunna förflutna fram till dagens ekonomiska stormakt. Aldrig har man väl kunnat få så mycket klar och redig, lättsmält och gedigen information om ett så stort land.

Det är fortfarande en enpartistat och Lodén diskuterar frågan om det kan bli en uppgörelse med det förflutna, som ännu förtigs. Han talar om en länge uppdämd vrede och risken för att det får allvarliga konsekvenser om den bryter loss – och riskerna om det inte blir någon uppgörelse. Återigen tänker man på Ryssland. Någon sådan uppgörelse har inte kommit till stånd där, trots att det finns lika mycket att reda ut. I en mindre del av samhället, bland intellektuella, finns kunskaperna om det egna kommunistpartiets brott mot mänskligheten.

Men det partiet får finnas kvar, i en säregen pensionärsupplaga, och för varje år som går minskar förutsättningarna för en officiell uppgörelse med det förflutna.

Dock finns det sådant att glädjas åt som att Torbjörn Lodén är ledig från sin svenska professur i Kinas språk och kultur för att vara gästprofessor vid City University of Hong Kong, medan holländaren Dikötter sedan 2006 är Chair Professor of Humanities at the University of Hong Kong. Kina satsar också mycket på att självt sända ut studenter till omvärlden. I sådana kontakter ligger kanske nyckeln till en positiv utveckling även på andra områden än det ekonomiska för världens största land.