Hon gjorde en uppmärksammad debut med prosasamlingen I ett annat land (1984). Därefter följde en räcka böcker; Bebådelsen, Bübins unge, Aliide, Aliide, Deliria, Djävulen och gud, Bestiarium, Hetta och vitt, för att nämna några. Hon är inskriven i den svenska litteraturhistorien och en ständig föregångare för nya författarskap.

Ingenting kunde vara mer välkommet än en bok om Mare Kandre. Vännen och litteraturvetaren Mattias Fyhr gör ett storslaget och till vissa delar fruktbart försök i ”Skitigt vackert mörker” med undertiteln ”Om Mare Kandre”.  Det är en i och för sig innehållsrik monografi med stora mängder information om Mare Kandre och hennes författarskap. Men nästan lika mycket om litteraturvetaren Mattias Fyhr, och hans akademiska karriär, föräldrar och moderns bakgrund, i likhet med Mare Kandres estnisk. Här förekommer också rätt mycket namedropping.

Fyhr vill dels göra upp med medias bild av Kandre som litterärt underbarn, punktjej, som han anser mytifiera henne, och dels slutgiltigt leda i bevis att hon verkade i en gotisk tradition. Han tycks mena att hon också litterärt misstolkades.

Ytterligare en intention är att visa att liv och verk hänger ihop. Ett ganska vanskligt förhållningssätt som lätt kan förminska ett författarskap. Det är intressant men lite obegripligt att förstå hans ”kamp”, och frågan är om de förde samma kamp. Som i alla författarskap så finns tolkningarna av verken hos läsare och kritiker, och biografer kan tilläggas. Någon entydig sanning gäller inte, allra minst för de ”stora” författarskapen. Så är det också för Mare Kandre. Att hon skulle vara missförstådd på det sätt som Fyhr gör gällande i den här boken förefaller kontraproduktivt för förståelsen och läsningen av hennes böcker. Ja gotisk tradition, Ja barndomsskildringar och kvinnliga perspektiv.  Hennes böcker rymmer oändliga bottnar, stilbrytningar, omsorgsfullt arbete. Här finns Sylvia Plath, Anne Sexton, referenser till tidningar, tv, musik, film. Jag ser inte riktigt att dessa influenser har reducerats av kritiken. Men det är förtjänstfullt när väl Mattias Fyhr fördjupar sig i detta, och placerar henne i tidens kontext.

Det finns ingen anledning att misstro Mattias Fyhrs vare sig vänskap med Mare Kandre, eller hans kunskap om hennes författarskap. Däremot är det fullt möjligt att en vänskap kan begränsa seendet. Han doktorerade på De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel där bland annat Mare Kandres författarskap ingick.  Ett arbete som det ymnigt refereras till i den här boken, liksom disputationsfesten på Kulturhuset i Stockholm. 

Inledningsvis skriver han  ”…jag är säker på att Mare skulle gillat min bok”. Jaha, som vän borde han ju veta. Som läsare av den här boken talar ingenting vare sig för eller emot att hon skulle gillat att få varenda papperslapp, oredigerat mail, vykort, telefonsamtal på pränt. Och det blir en dålig start på själva läsningen. Påståendet hänger där genom boken, får ständigt nytt liv. 

Den som uppmärksamt tar sig igenom detta material får naturligtvis en del ingångar till Mare Kandre, tiden, personen, svårigheterna och det disciplinerade skrivandet. Men mycket av Mare Kandres litterära och stilistiska mångfald och originalitet försvinner i det enorma flödet. Och mycket Mattias Fyhr blir kvar.

Marianne Steinsaphir