Någon skrev, alldeles nyligen när den här boken kom på svenska, att man kunde få för mycket av Jonathan Franzen, den lysande amerikanske författaren som i höstas firande triumfer med romanen ”Frihet” på svenska.

För mycket alltså... Det var visst risk för ”frosseri” i Franzen.

Men herregud... nix. Så är det inte.

Själva invändningen är ju befängd. Som om det, i en litterär värld befolkad av trista språkfålar med obegripliga språkexperiment på programmet, skulle finnas ett överflöd av skärpta romanförfattare som vågar tro på romanen. På att ett meningsfullt berättande är möjligt. Att orden bär. Att man kan skapa om inte alltid mening så i alla fall förståelse.

I vårt land är det inte riktigt sånt författarna – Lotta Lotass är det tydligaste, mest trista exemplet – pläderar för...

Men det var precis det – tron på romanen i en vidare bemärkelse – Jonathan Franzen bevisade med ”Frihet” i höstas. Och som han gjort tidigare med ”Den tjugosjunde staden” och ”Tillrättalägganden”.

Nu gör han det igen. Och ännu mer tydligt, eller säg direkt, i essäsamlingen ”Längre bort”. Man läser den med glädje.

Det är visserligen en ”klippbok” som utom av essäer består av artiklar, tal och roliga, alltid intressanta reflexioner.

Och varför ska man invända med ett ”visserligen”? Bland det bästa en skribent skriver är ofta det personliga, lite lättsamma, spontana men ärligt tänkta. Medan annat kan bli överarbetat, inte sällan pretentiöst...

Titeln anspelar på Franzens döde vän författaren David Foster Wallace som tog sitt liv och vars aska Franzen spred ut i havet. Det är en gnistrande minnesbild, full av liv och vemod. En berättelse om ensamhet, självvald isolering och insprängd som en bärande ton en hyllning till den västerländska romanen som uppstod i 1700-talets England med Daniel Defoes ”Robinson Crusoe”. Tilläggas bör att här hittar vi inget föraktfullt om den ”fruktansvärda” individualism som Robinson helt klart stod för. Franzen satsar på förståelsen, komplikationen. Inte, som är så vanligt hos oss i dessa dagar, på förenklingen, ytligheten, ideologin.

Så fortsätter han och berättar engagerat, livfullt om författarskap han gillar. En del namn känner jag inte till vilket inte gör något. Det skapar hos mig nyfikenhet vilket har att göra med att jag litar på Franzen. Han är en sådan som inger förtroende. Så som de gör som är självständiga, omutliga, roade och roande.

En av de bästa studierna är ”Mannen i grå kostymen” vilket är Sloan Wilsons romandebut från 1955. Jag är gammal nog att minnas hur närmast mytisk den en gång var. Den låg i femtiotalets slut och sextiotalets början i kulturdebattens berömda undertext (jodå, en sådan fanns även på den tiden). Romanen blev också film med Gregory Peck. Den sålde bra och det var med den och David Riesmans ”Den ensamma massan” man talade om konformismen i femtiotalets västvärld (fast då var exemplet alltså alltid Amerika). Femtiotalet var så mycket Amerika på den tiden. Kortsnaggat och hänförande...

Det var författarna som såg det. Såg skuggorna och baksidan av framgången. I dag kan vi minnas med att se med deras ögon och Franzen hjälper oss att se.

Ett annat engagerat nummer är den storstilade hyllningen till Alice Munro, den kanadensiska novellförfattaren. Svenska Akademien som i fallet Munro verkar ha ett hjärta av sten (om man får tro Franzen – jag gör det) måste läsa Franzens hyllning. Då smälter nog även Peter Englund...

Kul är en liten studie av svenske kommissarien Martin Beck (”Om den skrattande polisen”). Den tar upp Sjöwall-Wahlöös frustrerade syn på Sverige. Ett nyttigt korrektiv i amerikanska fjädrar.

Apropå fjädrar. Det enda som tynger volymen en smula är det lite segdragna fågelskådandet. Han sysslar med sånt också, den gode Jonathan Franzen. Men till och med det förlåter jag honom även om jag läser just det en smula, hm...översiktligt.