I ett varmt ljus, med en bok i handen, omgiven av vänner.

Det var så hon ville bli sedd, Ellen Key, och det är så vännen, Hanna Pauli, målade henne i början av 1900-talet.

När man läser Ronny Ambjörnssons stora Ellen Key-biografi, som kommer ut den här veckan, är det som om Ambjörnsson också satt sig där, i skenets utkant.

De nära 600 sidorna är skrivna i en vänlig, reflekterande ton, där också kritiken framförs med respekt.

Ellen Key (1849 – 1926) var en bildningsgigant och i Ambjörnsson har hon äntligen mött en biograf som är hennes like. Ronny Ambjörnssons Key-bok har varit emotsedd i decennier. Den började som ett idéhistoriskt avhandlingsarbete på 1960-talet, men har, skriver han, förändrats genom åren.

I botten ligger en sorts kronologi, men brett anlagda kapitel skär som stråk genom hela hennes tankevärld: kvinnosaken, sexualiteten, uppfostran, skolan, estetiken, litteratursynen.

Hon var en av 1900-talets mest inflytelserika svenska författare, också i Europa.  För de flesta har hon nog tett sig alltför komplex för att kunna sammanfattas och kanske är det just därför som August Strindbergs infernaliska porträtt av den han kallade Hanna Paj så ofta återkommer som en sorts intetsägande referens i kulturdebatten.

Mestadels fungerar Ambjörnssons ­biografi som en spänstig intellektuell diskussion de två emellan. Hennes tid och tidsanda är starkt närvarande i berättelsen och Ambjörnsson gör klart hur diskurserna kämpar mot varandra ­genom tiden. Ständigt lyfter han fram hennes helhetstänkande, där människan är både kropp och själ, både natur och kultur, både materia och ande samtidigt.

Ellen Keys mångsidiga och ofta mot­stridiga intellektuella person tolkas ­också indirekt mot bakgrund av frågor som är dominerande också i dag, som genus, demokrati, sexualitet, bildning, frihet  …

När det gäller familj och kärlek är det som om ödet skriver sin ironi rakt över Ellen Keys liv. Hennes uppväxtfamilj innehöll både stark närvaro och total bortvändhet. Någon egen biologisk familj fick hon aldrig. Hennes livs stora kärlek var till en äldre, gift man som inte vågade, eller ville, skilja sig. Ändå blev hon betraktad som orakel just när det gällde relationer, sexualitet, familjebildning. (En vansklig roll, skulle det visa sig.)

Hennes relation till litteratur var diametralt motsatt till den bokkonsumism som är förhärskande i dag. Hon trodde på litteraturen som livsförändrade och tillstod att en bok kunde ha mer påverkan på läsaren än t ex en vän eller förälder.

På många vis är både Keys och Ambjörnssons projekt magnifika försvar för bildningen.

Kunskap är neutral, bildning har med engagemang och åsikter att göra. Det är genom bildningen du blir en människa i egen rätt, en myndig.  (Här leder Ellen Keys skarpa kritik in läsaren i allvarlig undran över effekterna av det disciplineringssystem – dagis, förskola, skola – vi lärt oss att betrakta som självklart och oundvikligt för våra barn.)

Ofta får man lust att säga emot henne, skriver Ambjörnsson, men det viktiga är att man själv tänker över vad man själv tycker.  Det är genom att diskutera frågorna som vi blir medvetna om vår omvärld, inte genom att leverera svaren.

Den hållningen hade Ellen Key gillat.

Det är som om hon nickar gillande, där i lampans inbjudande strålglans.