Eduardo Galeano har inte mycket till övers för dagens fotboll, som han tycker har blivit för taktiskt driven. 

Han minns hellre gamla stjärnor som Garrincha och Andrade för vilka fotbollen aldrig upphörde vara en lek och en konstform, där en vacker dribbling kunde betyda mer än ett avgörande mål. 

Galeano liknar dessa spelare i sitt sätt att skriva om fotbollen. Hans analyser av spelet fastnar ofta i en förutsägbar och i längden tröttande nostalgi, men hans språk lyser upp i briljanta nummer, fjärran från de vanliga sportkrönikornas klichétäta pladder. Som när han beskriver den gudabenådade ”idolens” förhållande till bollen, som ”söker honom, känner igen honom, behöver honom” och på ”hans fotvrist vilar…och låter sig vaggas”. I den bemärkelsen är han inte bara en betraktare av spelet utan en deltagare.

Visst har han rätt i att elittänkandet är alltför utbrett inom fotbollsvärlden. I Sverige hittar vi det kanske sjukaste exemplet i Hammarbys pojklag 05, där sjuåringar ska samlas till utslagning redan under de första träningarna, något som går emot allt vad seriös forskning säger om hur man utvecklar bra spelare och dessutom kommer att sänka självförtroendet hos flera av de små.

Men Galeano som, trots att han tycker det var bättre förr, fortfarande ser varenda match i VM, är lika blind som domaren när han inte förmår uppskatta hur finesserna i dagens fotboll utförs i allt högre tempo. Det är inte sant att spelarnas tekniska kunnande stagnerat, det har bara förändrats, anpassats. Nog kan det vara svårare för en bredare publik att hänga med i vändningarna och se de små detaljerna, men den inbitne kan i stället glädjas åt så många fler godbitar ute på planen, i trängda lägen, där det görs omöjliga nedtagningar och fötterna vrickar bollen förbi motståndaren med en fart som skulle däckat forna tiders spelare efter en kvart.

Det märks att slutet av boken är ett tillägg. I de latinamerikanska länderna kom den ut redan 1995, året efter Sveriges bronsyra i USA. Detta VM utgjorde kulmen av det taktiska tänkandet med en VM-final som för första gången blev mållös. Galeano hade säkert suttit i soffan under hela åttiotalet och svurit över hur 0-0-matcherna blivit allt fler och spelet allt brutalare. Men det ursäktar inte att han i denna nya och kompletterade upplaga, som sträcker sig fram till och med senaste VM i Sydafrika, missar den offensiva fotbollens återintåg i Frankrike -98, där den stora förändringen var ytterbackarnas framåtlust vilket gav en bredare och kreativare offensiv än på länge.

”Fotbollen – vilken historia” är bäst inledningsvis. Galeano beskriver där spelets grund i korta stycken om bollen, stadion, domaren, skådespelet och allt det andra som gör det till den främsta av sporter. Där får man till exempel veta att kineserna var först och offsiden uppfanns av engelsmännen. Det är också där de roligaste anekdoterna finns, om kedje­rökande och halvgalna fotbollsspelare och häxkonstens inverkan på spelet. Kanske är Galeanos skrivarlust som störst då eftersom det handlar om en tid han själv inte upplevt direkt – eller live som man säger på fotbollsspråk –  och därför kan fabulera mer fritt om?

Perspektivet är socialistiskt och latinamerikanskt. I den korta sammanfattningen av världsläget inför varje VM-turnering driver han med USA:s kommunistskräck genom att skriva att man i Miami nu förutspår Fidel Castros snara fall. Sånt är kul, ett tag i varje fall.

Den europeiska fotbollen ställs mot den latinamerikanska och får i princip hela skulden för spelets kapitalisering och effektivisering, det som enligt Galeano gjort det tråkigare, själlöst. Därför är det här inte den bok man helst läser under ett EM. Men ingen sorg över det. När turneringen väl är igång är det knappast mellan pärmarna man ska titta. Bollen ska följas på plats eller på skärmen, det senare att före­dra för den som likt Galeano lätt blir frånsprungen och behöver repriserna för att fatta vad som hänt.

Viktor Björklund