Han lämnar Frankrike och Paris för att undkomma sina allt hotfullare och hätska gäldenärer. Ekonomin är som vanligt minst sagt kaotisk. Charles Baudelaire tvingas långa perioder att leva på handlån och fagra löften om framtida texter som i bästa fall kan ge honom åtminstone ett mindre förskott.

När Charles Baudelaire anländer till Bryssel i april 1864 är han fyrtiotre år gammal. Han har knappt tre år kvar att leva. Syfilisen fräter redan på hans nerver. Hans utsvävande leverne tar ut sin rätt. Avsikten är, som översättaren Hillevi Hellberg skriver i sitt utmärkta förord till ”Arma Belgien”, att stanna i blott sex veckor. Han blir kvar i två år.

Bernard-Henri Lévy skrev för ett antal år sedan en mycket hyllad roman om Baudelaire och hans sista tid i framför allt Belgien, ”Ängel och demon”. Självfallet använder han där mycket ur denna Baudelaires sista stort anlagda litterära satsning. Men läser man Baudelaires efterlämnade manuskript, som nu för första gången äntligen ges ut på svenska, uppstår en skärande diskrepans mellan det förfall som Lévy skildrar och det intryck som anteckningarna ger.

Opiumberusning, feberyra och hallucinationer orsakade av syfilisen är måhända en del av det Baudelaire genomlider under dessa sina sista år, men ”Arma Belgien” äger en stringens och inre konsekvens som talar emot att dessa tillstånd på minsta vis skulle ha varit permanenta. Lévys bild – som ligger nära den vedertagna – bleknar och framstår som aningen fadd och ansträngd i sina konstnärsromantiska schabloner.

”Arma Belgien” är till karaktären en utpräglad arbetsbok; anteckningar och tidningsurklipp, avskrifter varvas med iakttagelser och hätska utfall. Han för in noteringar om vad han avser att göra när boken ska skrivas klart, vilka uppgifter som återstår att lösa.

Det mesta är rapsodiskt, antytt och ännu inte utarbetat till färdig text. Ändå får man en mycket god inblick i Baudelaires sätt att arbeta och hans sätt att tänka och hur han ställde upp problem och motsatser i sitt sätt att resonera.

Men hans avsky känner inga gränser. Människor är fula och frånstötande. Männen dryga och korkade. Kvinnorna feta och går inåt med fötterna. ”Här är det ingen ansträngning för mannen att förbli kysk.”

Sederna är råa och utan all förfining och elegans. Ingen kan konsten att festa. Människor dricker sig ständigt fulla enbart för att få spy, lyder Baudelaires slutsats. Girighet och en ohämmad krämaranda är det enda som driver belgaren som annars är slö och liktgiltig till sin läggning. De saknar känsla för konst, de bedömer tavlor enbart efter deras ekonomiska värde. De kan inte skriva litteratur.

”Matfrågan. Inget stekt kött. Allt ångkokas. Allt tillagas med härsket smör (för att spara pengar eller för smaken). Vedervärdiga grönsaker”.

Han stör sig på att belgaren skrattar av artighet och för att låtsas att de förstått ett skämt. Plötsligt inser Baudelaire till förfäran: ”Det kan alltså finnas människor som är ännu dummare än alla dem som jag träffat.” Sedan försöker han sammanfatta nationalkaraktären: ”Den belgiska karaktären är inte tydligt definierad. Den svävar någonstans mellan blötdjur och apa. ”Ett par rader längre ner fortsätter han. ”Det är svårt att tilldela belgaren en plats i varandets kedja. Emellertid kan man säkerställa att han måste sorteras in mellan apan och blötdjuret. Det finns plats.”

Det är lika bra att erkänna: Det är överrumplande, ja nästan oanständigt roligt att läsa dessa Baudelaires vredgade diatriber om dessa onds­kans belgare.

Crister Enander