1700- och 1800-talen var på många sätt de svenska järnbrukens glansperiod.

De utgick från järnmalm och vattenkraft i Bergslagen och kan om man så vill sägas ha förebådat dagens globalisering i en rad avseenden.

Med hjälp av i expertis och kapital hämtade utanför landets gränser byggdes efterhand upp en mycket specialiserad verksamhet; präglad av yrkesskicklighet och inte minst  – stolthet. De färdiga produkterna nådde i stor utsträckning kunder utanför Sveriges gränser. Långa tider försörjde faktiskt Sverige på detta vis Europa med järn. Paradoxalt nog utgjorde bruken samtidigt utpräglat självförsörjande samhällen, där salt och fisk var det enda som behövde tillföras utifrån.

I hög grad kom denna utveckling att påverka många byar i Gästrikland – av hävd ju kallat Järnbäraland. Här fick det äldre systemet med bergsmän efterhand lämna plats för en mera industriellt upplagd produktion vid bruken. Dessas produkter skeppades ut via den gamla stapelstaden Gävle – som på så vis vissa tider blev en av landets allra främsta exporthamnar.

Utvecklingen lockade fram rader av aktiva entreprenörer; framstående handelsmän och redare. Av denna verksamhet återstår i dag ett antal spännande och tidstypiska miljöer på olika håll i landskapet; kanske främst imponerande herrgårdar och idylliska by­gator. Däremot finns ingen anledning att romantisera tillvaron på bruken. Arbetsdagarna var långa och slitet kring masugnar, hammare och smedjor vore otänkbart att någon skulle acceptera i dag.

En storföretagare som verkligen rörde sig i dessa kretsar var brukspatronen Jean Bedoire. När han 82 år gammal gick ur tiden 1830 kunde han blicka tillbaka på ett liv fyllt av verksamhet, i särskilt hög grad inom järnbruksnäringen i Bergslagen. Det mycket stora arv han fått försvann i de dåtida finanskriserna. Ändå kom han gång på gång envist tillbaka och engagerade sig bland annat kraftigt i skapandet av Strömsholms kanal liksom i försöken att utnyttja järnmalmen uppe i Norrbotten. Listan över bruk han på olika sätt kom i beröring kan göras lång: Björnhyttan, Västanfors, Segerfors, Norberg, Bockhammar, Molnebo, Aspnäs och Gimo.

Kanske för oss intressantast är ändå hans insatser som ledare för det stora vallonbruket i Gysinge vid Dalälven vilket han övertog 1799 och sedan drev med sedvanlig energi i drygt tjugo år. Ifråga om producerat järn överträffades det bara av bruken i Lövsta och Österby. Vid Gysinge fanns två hammarsmedjor, flera knipp- resp. spikhamrar, hytta, kvarn, omfattande skogsområden för den viktiga framställningen av träkol och dessutom betydande andelar i gruvan i Dannemora. Bruket hade ett åttiotal anställda och samhället totalt ca 250 invånare.

Hans nutida ättling, arkitekturprofessorn Fredric Bedoire, har nu kommit med en personligt hållen biografi över sin anfader. Det kan ha sina problem att skriva om en släkting – det har jag själv erfarenhet av – och risken att hamna i en förskönande äreräddning hotar. Helt har väl författaren inte klarat av att hålla den nödvändiga distansen till sitt föremål. Ibland har de spekulativa inslagen fått väl stort utrymme i boken; vissa skrönor återges sålunda utan närmare diskussion om hur trovärda källorna är.

Likaså är det stundom lite för påtagligt att författaren är arkitekt. Å andra sidan har givetvis de byggnader och den samhällsplanering som hörde till bruksperioden sitt alldeles särskilda värde rent kulturhistoriskt. För att sammanfatta finns här mycket att hämta för läsare som intresserar sig för det liv och de människor som länge formade vår – näst jordbruket – viktigaste näring. Särskilt gläds man åt alla välvalda och fint återgivna illustrationer.

Fast en och annan uppgift i boken undrar man förstås ändå över. Är det rimligt att Bedoire redan på 1820-talet funderade över järnvägarnas kommande roll som transportleder?  Det skulle ändå dröja nästan ett kvarts sekel innan den allra första svenska järnvägen Fryckstabanan – med hästdragna vagnar – anlades.

Och kunde verkligen Bedoires gikt bero på att han åt för mycket hummer?

Bo G Hall