Ordupplaget lägger ner sin verksamhet i och med denna roman. Även om det antagligen är trist att behöva lägga ner sitt förlag så kan det knappast ske bättre än med en sådan här final.

Den tredje delen av Victoria Bergmans svaghet slår definitivt fast det jag var inne på för ett år sedan: Denna trilogi är bland det bästa jag har läst på svenska i krimi-genren. Kanske till och med det bästa.

Tänk att ett slumpartat möte på Stortorget i Gävle en natt för flera år sedan kunde leda till ett sådant författarskap som det Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist har visat.

De tre delarna Kråkflickan, Hungerelden och nu Pythians anvisningar bildar en helhet som är sprängfylld med spänning, det är fantastiskt bra skrivet och även om intrigen kan kännas väl fantastiskt spelar det ingen roll. För gör man det bra så kan man skriva om precis vad som helst, som DN:s recensent tyckte om Kråkflickan.

De två första delarna har sålts i 150 000 exemplar tillsammans, enligt förlaget. Det innebär att vi är ganska många, vi som otåligt har väntat på den tredje delen och kanske äntligen få veta om Victoria Bergman är den hon är eller vad det är som pågår i Stockholm med alla dessa mord.

Huvudpersonerna känner vi: Kriminalkommissarie Jeanette Kihlberg och psykologen Sofia Zetterlund. Två människor som möts å yrkets vägnar när Kihlberg behöver hjälp att skapa en gärningsmannaprofil på den som mördar de unga pojkar vars kroppar dyker upp på olika platser i Stockholm. De båda har också inlett ett kärleksförhållande.

Sofia Zetterlund, en kvinna med en mörk sida som under uppväxten utsattes för övergrepp av sin far som i sin tur var medlem i ett nätverk av pedofiler. Men om detta vet Jeanette Kihlberg inget.

Just denna spänning mellan Sofia och hennes alter ego och förhållandet med Jeanette är i alla tre romanerna central och ständigt lika spännande att läsa om. Här kan krimiförfattare hämta massor av inspiration om hur man skriver.

Pythians anvisningar innehåller som de två tidigare romanerna en hel del otäckt. Vi som läser mycket krimi vet att det i alldeles för många böcker är sådana skildringar detaljerade in i minsta detalj. Men Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist har en förunderlig förmåga att skona läsaren från explicita detaljer. De sysslar inte med simpelt effektsökeri.

När jag skrev om Hungerelden i fjol så utnämnde jag dem till Stieg Larssons övermän. Det är väldigt skönt att kunna konstatera att jag inte alls var fel ute. Måste jag välja mellan två trilogier från 2000-talet så är valet enkelt: Det blir Victoria Bergmans svaghet. Och då ska ni komma ihåg att jag tillhör dem som verkligen höjde Millennium-trilogin till skyarna.

Det finns ju en del likheter mellan de här båda stora svenska skapelserna. Det är unga kvinnor som råkar illa ut, det är konspirationer och det är oerhört spännande.

Men litterärt sett tror jag att Jerker Erikssons och Håkan Axlander Sundquists trilogi kommer att stå sig längre. Jag blir inte förvånad om framtida författare kommer att referera till dem så som så många svenska och utländska författare ständigt anger Sjöwall/Wahlöö som sina främsta inspirationskällor.

Åter till Pythians anvisningar: Det är alltså konspiration, men inte en politisk sådan, utan en som är styrd av en mycket, mycket sjuk hjärna. Trovärdigt? Nja, jag vet inte.

Bra krimi, precis som all annan litteratur, behöver inte vara trovärdig i den meningen att man som läsare kan tänka sig att det här faktiskt kan hända. Det räcker gott och väl att man som läsare tror på texten just när man läser.

Det ska bli väldigt spännande att se hur Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist fortsätter sitt författarskap. Blir det krimi eller blir det något annat? Eller blir det en fjärde del om Victoria Bergman? Nej, det tror jag inte, för det är nog så här det ska sluta.

Fast det är några trådar som jag gärna skulle ha sett ihopknutna på slutet. Det är också min enda kritik av den tredje delen, att slutet känns lite för abrupt. Det förändrar dock inget av mitt helhetsintryck.

Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquist avslutar med sitt vanliga kaxiga ”Tack till: Inte en jävel”.

Jag tackar dock dem för att jag har haft förmånen att läsa deras magnifika intåg på författarscenen.

Anders Wennberg