Har du inte varit i Fulsverige?

Jodå, det har du. Du vet bara inte om det.

Han kallar sin bok ”Ingenmansland”.

Den har, för säkerhets skull, undertiteln ”Ett år på Sveriges bak­sida”.

Dan Jönsson, till vardags kulturskribent på bland annat Dagens Nyheter, har tagit en sightseeing med landsvägsbuss ut i det han ­kallar precis så: ”Fulsverige” – det vill säga Sandviken, Haparanda, Bjuv, Grängesberg…

När han kliver av brukar gatorna redan ligga öde. Sibyllakioskens skylt glöder vid utfarten. En trimmad moppe skär genom glesheten. En stor industri som en skugga i ögonvrån.

Ja, ni kan tänka er resten. Författaren tar in på hotell, hänger sedan lite på gatuköket, noterar den usla maten, den omoderna musiken, de rasslande spelautomaterna, de torftiga samtalsämnena.

I bästa fall får han kontakt med en livs levande inföding/invånare. Helst ska det vara en med keps. Gärna arbetslös. Har han dessutom stora skulder och rinnande prilla är det bingo för Jönsson.

De byter några ord över bärsen. Sedan går Jönsson hem och randar några sidor – om hur livet ter sig i det ”belånade folkhemmets kulisser”, det vill säga i Sandviken, Haparanda, Bjuv, Grängesberg …

Han noterar noga hur många mil det är till Stockholm.

Sedan funderar han på om han skulle kunna bo här med sin familj. Svaret kan alla gissa.

I boken presenterar sig Dan Jönsson som en som kommer från ”Medie­sveriges framsida”, en med frihet och inflytande på den svenska debatten.

Varför väljer då en så priviligierad människa att äventyra sitt välmående t ex på en mjölkbar i västra Gästrikland, där han tvingas inta ”flottdrypande smaklös mat, gråbleka halvstekta äggblommor … som ser ut som om de stått i värmeskåp sedan 1977”?

Jo, också han är drabbad av den ekonomiska krisen. Han får inte lika lönsamma uppdrag som förr. Därför har han beslutat dryga ut kassan med att skriva den här boken om Sveriges många svarta hål. Eller som han själv beskriver det: ”Jag tvingas plötsligt börja kämpa för att överleva.”

Denna kamp kräver att han utsätter sig. För tjoande raggare, härdade transfetter och ostädade villatomter.

När han kommer till just Sandviken (som i boken kallas Dödens boning) är det med skälvande steg, för han är trött, skriver han. Han har besökt ett museum och dessutom blivit fotograferad inför bokens lansering. På en och samma dag, nota bene. Det är uppenbarligen tungt.

Inte en enda gång tycks han på allvar, i ögonhöjd, intresserad av hur det är att verkligen leva sitt liv på just denna plats på jorden. De människor han möter får inte en chans att visa sig utanför de i förväg uppritade konturerna. Han noterar förstrött några historiska fakta liksom de nya varslen. Det som engagerar mest är istället en artikel i Arbetarbladet. Den handlar om en Sandvikenfamilj som levt i drivor av hundbajs. Länge.

För att försöka få lite perspektiv på den här Sverigebilden går jag in på SVT Play och väljer ett program som sägs handla om landet utanför storstäderna. Det är litteraturmagasinet Babel. Redan efter några minuter inser jag att redaktionen gjort Jönsson sällskap på fördomsbussen.

I studion medverkar några av Sveriges främsta författare. Ola Nilsson, som skriver geniala berättelser om människors begränsande livsval, vägrar, intressant nog, koppla sina böcker till hembyn i norr, nej, han vill inte länka dem till någon plats alls. De är litteratur, punkt slut. Stämningen i studion och de hårda klippen skvallrar om att Ola Nilsson vägrat ta på den osynliga traktorkeps som redaktionen försökt sätta på honom. Mer beredvillig att fylla rollen är den poet och f d stockholmare som berättar att alla hennes vänner minsann trodde att hon ”skulle ramla ner i ett svart hål och aldrig komma tillbaka när hon flyttade till Hälsingland. Det skulle till och med ha betraktats som farligt för barnen att bo så långt från den riktiga civilisationen. (Det bör tilläggas att det handlar om en plats två mil, mestadels på motorväg, från närmaste stad.)

Programmet utvecklar sig till en högkulturversion av ”Bonde söker fru”. Samma tunnelseende, samma schabloner. Livet utanför storstaden som ett sorts exotiskt zoo för storstadsbesökaren.

I somras publicerade vi en stor serie om brutaliseringen av landsbygd och glesbygd här på kultursidan. En av dem som skrev var etnologen Mikael Vallström. Han sammanfattade utvecklingen som att vi drabbats av en tilltagande lomhördhet när det gäller världen utanför de större städerna. Inget lyhört lyssnande längre, ingen likvärdig delaktighet. I stället har vi fått en sorts avhumanisering av landsbygdens människor, vilket gör det än svårare att se de politiska mönstren.

Det bästa i ”Ingenmansland” är den intressanta och lärorika litteraturlistan: Ellinor Ostrom, Tim Jackson, Kevin Kelly, Peter Sloterdijk … De ringar tillsammans in den våldsamma politiska kraften i det som i boken envisas med att kalla ”baksidan”.

Jag tvivlar inte på Dan Jönssons (eller Babels) goda uppsåt. Men de har inte en chans att greppa problemet.

De är ju själva en del av det.