Vill ni läsa historier som slutar någorlunda lyckligt? Som ger en liten smula hopp?

Då ska ni inte läsa Roslund & Hellströms ”Två soldater”.

Men vill ni läsa en tung historia i ordets bästa bemärkelse, en berättelse om ett Sverige vi inte önskar fanns men som tyvärr existerar, en ytterst kompetent skriven roman som är mycket spännande, gripande och närmast omöjlig att sluta läsa – då ska ni bums iväg till bokhandeln eller biblioteket.

Det har gått hela tre år sedan ”Tre se­kunder” och jag hade faktiskt börjar misströsta lite grann. Hade Roslund och Hellström tappat gnistan? Hade de lagt av?

Tack och lov har de inte lagt av och de är tillbaka, bättre än det mesta inom svensk krimi.

Den här romanen känns viktig, för den belyser ett av landets allvarligaste prob­lem: Utanförskapet och hopplösheten i förorterna till våra största städer. Det som tar sig uttryck i stenkastning på brandmän, som gör att ambulanser ­ibland inte får åka in på vissa gator utan poliseskort och där yrkeskriminella är de unga pojkarnas främsta förebilder.

Här handlar det om den fiktiva södra förorten Råby i Stockholm (det äkta Råby är ett ungdomshem i Skåne). Här bor Eddie, en tolvårig pojke med tjock guldlänk runt halsen som drömmer om att bli en av de stora. Alltså de knappt vuxna som redan är vana brottslingar och med ett följe av småpojkar regerar Råby. De under 15 får förvara vapen, de får sköta narkotikahandeln och gömma stöldgods. Blir de fast blir det ett samtal på socialen och sedan kan de fortsätta.

Sen blir de 15 och hoppas att de då finner nåden att tas upp bland de stora pojkarna. Och nya småpojkar står beredda att göra jobbet på gatan.

I centrum står Leon och Gabriel, nyss småpojkar hemma hos sina ensamstående mammor. Leon sitter nu på Aspsås­anstalten där han styr knarkhandeln och planerar för hans grupps stora genombrott. Det som ska föra upp dem från den andra raden till den översta.

För på Råby polisstation finns en vägg med bilder på alla pojkar och unga män i brottssvängen. Och hamnar ens porträtt på översta raden har man nått zenit.

Ja, det är torftigt och sorgligt att det är den högs­ta drömmen men tyvärr är det nog inte alltför långt ifrån verkligheten.

Leon lyckas med hjälp av Gabriel fly från anstalten. De lyckas även frita två gängkompisar från and­ra anstalter. En ung fångvårdare tas som gisslan och gänget styr hemåt, mot Råby där allt är förberett för deras stora stund.

Kommissarie Ewert Grens – ja, ni Roslund & Hellström-vänner känner väl till honom – leder jakten på rymlingarna. Grens vet att det bara är Råby som gäller för de unga männen. Det är deras värld och de känner knappt till något annat. Det är dit jakten koncentreras och det är där allt slutar.

”Två soldater” är en tung roman, både bildligt och bokstavligt. Men aldrig någonsin känns den tung att läsa. Jo, det är förstås deprimerande att läsa om de små pojkarna som tänder eld på bilar för att kunna hugga sönder brandmännens slangar när de kommer. Eller när de har blivit fullfjädrade och hårdhudade langa­re redan som elva-tolv-åringar.

Men Roslund & Hellström är ett ypperligt författarpar. Språket är fantastiskt, intrigen är mästerlig och jag kan inte komma på en enda sida som känns överflödig. Och då är det ändå nästan 700 ­sidor läsning.

Och Ewert Grens är och förblir en av vår tids mest spännande och mest sammansatta litterära poliser. I den här romanen lägger han ett enormt personligt engagemang i jakten på Leon och hans gäng.

Så småningom står det klart för läsaren varför och då får man ännu en liten bit förståelse för den buttre och osociale kommissarien. Varje bit som läggs till bilden gör att man som läsare trots allt måste tycka om Grens.

Jag väntar gärna i tre år till nästa roman, men hoppas innerligt att det inte dröjer så länge innan firma Roslund & Hellström kommer med något nytt. Namnen är numera synonyma med högsta kvalitet.

Anders Wennberg