Stål av italienska Silvia Avallone är flickornas kamp, fädernas brutalitet, mödrarnas arv, stålverkets nedmontering och olyckor, brödernas kokainsnortande, grannarnas injicerande.

Inte en solmogen tomat så långt ögat når, och ändå befinner vi oss i det fina Toscana. Stål är det andra Italien. Stål är Via Stalingrado, gatan där solen är varm, men där ingenting mognar, där bara vanmakten jäser.

Och så finns dom där, de unga flickorna, snart kvinnor, suveräna i sin egen värld, i sina egna kroppar. De heter Francesca och Anna, är bästisar, är nära varandra på ett sätt som inbegriper allt, sexualitet, svek, omtanke. Ibland så nära att de måste vända sig bort från varandra, bort från närvaron.

Silvia Avallone skildrar det så bra, denna märkvärdiga tid, både mystisk och glasklar, som är tonårens. På försättsbladet står Tonårstiden är en ålder full av möjligheter. Både ironi och sanning i den här verkligheten. Och också det som gör Stål uthärdlig att läsa, för naturligtvis vill läsaren tro att det också ska finnas möjligheter för de här flickorna. Och för Anna är nog oddsen lite bättre, hon vill utbilda sig till domare eller politiker. Hennes mamma är radikal och klarsynt på ett uppfriskande sätt och på tvärs mot omgivningen.

Värre är det med Fransesca som vill bli modell eller jobba på tv. Hur det ska gå för henne vet ingen. Men kanske är hennes kraft större än den för tidigt åldrade mammans. Som en neddrogad zombie, kvävd av åratals misshandel vårdar hon nu tillsammans med dottern mannen, plågoanden.

Offret söker sig till bödeln, sa en gång författaren Jeanne Cordelier, den gången gällde det Frankrike och hennes självbiografiska bok Utbrytningen, den gången handlade det om att bli tvingad till prostitution. Men mönstren är likartade. Det är männens värld och hellre ett råskinn till man, än ingen man alls, hävdar den kvinna vars man faktiskt förstört hennes liv. Det är en svårsmält sanning som läsaren får ta in.

Därför blir vänskapen mellan flickorna så betydelsebärande i boken. Hur rangligt deras prinsessrike än är, så har de något de är ensamma om, och det skapar en integritet. Den integriteten är också ett hopp. Hopp om att något annat är möjligt. Med författarens ord: Vilken världsbild får man på en plats där det är normalt att inte åka på semester, att inte gå på bio, att inte veta något om omvärlden, att inte bläddra i en tidning eller läsa böcker, och det är bra så?

Semester. Området ligger visserligen vid havet med tillgång till strand, det fanns ambitioner när området byggdes. Men det som hägrar, nästan mytiskt, är ändå Elba några kilometer utanför kusten. Dit åker de som har riktigt semester. Att resa dit symboliserar uttåget ur betongriket.

Debutromanen Stål har haft en sensationell framgång i Italien och i flera länder i Europa. Med rätta har författaren lovordats för sin skildring av ett Italien där ingen dricker en enda latte. Och det är egendomligt detta med Italien; om maffian vet vi ganska mycket, och om Berlusconi rapporterades det flitigt, om pesto och pasta till leda.

Men om Anna och Francesca, deras mammor och bröder vet vi alldeles för lite. Fast mycket mer nu.

I en annan värld skulle de här unga kvinnorna kunna vara släkt med Monika Fagerholms ”Underbara kvinnor vid vatten”. De delar en lojalitet som kan leda rakt åt helvete eller ut mot den där stranden där möjligheterna finns.

Marianne Steinsaphir