Den svenske essäisten och biografen Carl-Göran Ekerwald och den norske poeten Olav H. Hauge är två solitärer, två allvarsmän som har sökt efter sin egen sanning.

De har eftersökt en kunskap som alltid finns långt från allfarsvägarna, bortom förenklingar och rationaliseringar.

När nu Ekerwald tar sig an uppgiften att litterärt och biografiskt närma sig Hauge är förväntningarna hos mig stora. De infrias dessvärre inte. Hans biografi ”Det stora självporträttet” blir i stället ett slags halvkvävd visa som har svårt att fokusera och istället för att bli allmängiltig blir privat, för att inte säga devot.

Hauge har positionerat sig på två sätt. Dels genom sin lyrik. Den är särpräglad. Man kan säga att hans dikt genomströmmades av en alldeles egen slags frihetskänsla som bottnade i ett trots, en ovilja i att stå till tjänst med sin dikt. ”De stora stormarna/har du bakom dig./Då frågade du inte/varför du fanns till,/var du kom ifrån eller vart du/gick,/du bara var stormen/var i elden.”

Dikterna kom efterhand att bli allt mer försonande, avklarnande och enkla. Kärleken kom också i livets slutskede och komplicerade verkligheten och dikten. I det material som finns tillgängliggjort framstår Hauge dessvärre som en patriarkal figur övertygad om sin egen förträfflighet, men det är inte hela sanningen, men i Ekerwalds urval av sanningar blir det detta som dominerar läsningen. Jag har en önskan om att låta Hauge bli fri från föreställningen om Hauge.

Hauge kom att bli en symbol genom sin livsföring – som var både ­isolerad och stram, för att inte säga sträng. Hauge var äppelodlare och en slags modern eremit, i självvald exil inom landet.

Ekerwalds texter om persisk mystik, om Shakespeare och Voltaire har också de präglats av denna märkliga oro. Engagerad och avskild. Det är också därför jag blir så paff, som om polerna helt tog ut varandra, avdramatiserade all spänning. Nej. Läs Ekerwald för sig och Hauge för sig, och inte som här, i det som kallas ”Det stora självporträttet”

Kristian Lundberg