”Timmen Noll”, sa man i Tyskland. När allt var över, tusenårsriket en blodig parentes. Som om tideräkningen kunde upphöra, klockan nollställas.

Kriget är slut. Allt ligger i ruiner och aska. Till det fallna Berlin kommer Claire Mauriac, dotter till kände författaren och medlemmen av Franska Akademin, skicklig ambulansförare hos Röda Korset. Mitt i kaoset skall flyktingar tas om hand, räddas ut ur den ryska ockupationszonen. Ryssarna sprider skräck och fasa. Kvinnorna är värst utsatta. Unga som gamla. Våldtäkter är legio. Sedan är det bara att tiga. Ingen vill höra deras berättelser. De har väl bara fått vad de förtjänar och ryssarna sin rättmätiga hämnd?

Mitt i svårigheterna lever Claire det liv hon vill leva, bortom det normala och förutsägbara. Det småborgerliga liv hon annars tvingats uthärda. Hon slår upp en förlovning och undgår ekorrhjulet, därefter konfronteras hon med berlinarnas lidande och alltings bräcklighet. Föräldralösa trashankar drar omkring. Svältande gengångarliknande varelser dväljs i källare.På Kurfürstendamm 96 möter hon kärleken, en fransman med ryskt adelsursprung. Deras kärleksbarn, deras Berlinbarn Anne, berättar initierat historien om modern, bygger på brev och dagböcker.

Denna Anne Wiazemsky, som skådespelat hos Godard, som hon var gift med, och Pasolini, äger en visualiserande förmåga som ”gör” film av texten. En film att bli både lycklig och vemodig av.

Inuti ruinerna skimrar det plötsligt. Spree glittrar, lindarna slår ut. Strängaste vinter blir skiraste vår. Koltrastar sjunger. Staden återuppstår.Människorna börjar andas, hoppas – försöker på nytt. Ingen är så tålig och livsförsvarande som en äkta berlinare.

Ska man älska, ska man älska i Berlin. Det är inte Paris som är kärlekens huvudstad, det är Berlin. Även Timmen Noll när allt kan förefalla kört.

Lasse Ekstrand