Den ryska litteraturen är en rik källa till kunskap och insikter, närmast outtömlig i sin mångfald och höga kvalitet.

Men den är också myllrande, lockande, skrämmande – inte olik en häxkittel av motsättningar, religiösa dårar, dånande skott, fängelsehålor, förryckta profeter, himlastormande diktare, upproriska pamflettister och rebelliska anarkister. Och, samtidigt, det ständiga närvarande blodiga förtrycket uppifrån – först genom olika tsarer och deras nyckfullhet sedan i form av de minst lika grymma röda herrarna som i revolutionens namn övertog Kreml.

När jag just håller på att läsa den lika märkliga som roande boken ”Besatta. Äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem” av Elif Batuman slumpar det sig så att jag får besök av Bengt Samuelson, en av landets förnämsta översättare från ryskan. Vi sitter och dricker kaffe tillsammans med Göran Lundstedt, en av de få kritiker som genom decennierna skrivit mycket och initierat om rysk litteratur. Samuelson har levt många och märkliga år i det forna Sovjetunionen och är full av minnen från ett land som idag knappast känns igen.

Denna slump skapar en fascinerande relief åt boken. Det är som om boken bara fortsatte, trots att jag just lagt den ifrån mig när det knackade på dörren. De möten med udda, vrånga eller enbart knäppa och konstiga människor som hon skildrar då hon varit deltagare på aparta litteraturkonferenser i Ryssland träder fram med en ännu större tydlighet.

Men dessa två herrar – Lundstedt och Samuelson – vet tillsammans mer om rysk litteratur än vad den ytterst kunniga Elif Batuman någonsin kommer att hinna lära sig. Detta är inte framfört som kritik. Det är ett enkelt konstaterande av faktum.

När Elif Batuman beskriver hur den store Pusjkin ständigt dyker upp, hur han alltid är närvarande i den ryska litteraturen, i folks diskussioner och på lärda seminarier och hur Alexandr Pusjkin evigt lever vidare i medvetandet på såväl författare som läsare, ja då gör hon det genom att citera Daniil Charms korta pjäs ”Pusjkin och Gogol”:

”GOGOL (reser sig): Detta är rena oförskämdheten” (Går, snavar över Pusjkin och faller). På Pusjkin igen!”

Den som översatt Daniil Charms ord – och de böcker som finns av denne märklige författare – till svenska är, som många säkert vet, Bengt Samuelson. Nyligen utkom ”Brev ur rockärmen”. Och när jag efter en stund nämner vad Batuman skriver om Pusjkin får jag veta att ett större översättningsprojekt ligger och väntar på svar på ett av landets bättre förlag.

Och snart har vi tråcklat in oss i ett samtal om Dostojevskij och – inte minst – Bachtins bok om densamme. Göran Lundstedt försöker förklara vad han anser är Bachtins huvudpoäng då jag erkänt att jag fann boken onödigt snårig att ta sig igenom. Bengt Samuelson hänvisar till den ryska utgåvan och menar, om jag förstår saken rätt, att en del finesser gått förlorade i översättningen.

Boken ”Besatta” och eftermiddagens samtal i ett rum allt tätare av cigarettrök flätas mer och mer intimt samman – ja, som vore scenen där jag sitter skriven av Elif Batuman. Hon skildrar annars en värld befolkad av brinnande bokläsare, besatta uttolkare och hänryckta författare. Den är allt annat än fiktiv. Den finns. Den lever. Ännu existerar denna varma och hetsiga innerlighet, denna hållning som tar vad bokstäverna berättar på blodigt allvar.

Stommen i ”Besatta” består av ett antal stundtals vådliga och dråpligt skildrade resor. De flesta leder till Ryssland – en konferens om Lev Tolstoj på hans släktgods Jasnaja Poljana, en kort dagsutflykt till Anton Tjechovs gods Melichovo, och framför allt en längre resa till Samarkand. Men det handlar även om Elif Batumans egen resa, den som ledde henne in i litteraturen och sedermera fram till den ryska romankonstens mästare och denna litteraturförgiftade bokvärlds stora genier.

När jag läser det avslutande kapitlet – som heter just ”De besatta” – har mina gäster gått. Här försöker Batuman skildra och beskriva Dostojevskijs insatser. Hon befinner sig i Florens, närmare bestämt på Via Guicciardini i närheten av Palazzo Pitti där Dostojevskij under några svåra månader fullbordade ”Idioten”. Här slirar den annars kunnige litteraturvetaren en hel del. Det är uppenbart att hennes intresse för Dostojevskij inte på långa vägar är lika starkt som för Lev Tolstoj eller Isaak Babel.

Batuman beskriver det ödesdigra mötet mellan Dostojevskij och Turgenjev i Baden-Baden utan att förstå hur avgörande denna brytning var. När Dostojevskij kom tillbaka efter sin visit hos Turgenjev, som sedan lång tid tillbaka bodde utanför den tyska staden, så var han fullkomligt rasande. Han hade i princip bett kollegan att fara och flyga. Han äcklades – nästan fysiskt – av Turgenjevs förakt för allt rysk och undfallenheten och fjäskandet för allt Västeuropeiskt. Ännu mer upprörd var dock Dostojevskij över Turgenjevs avståndstagande från religionen.

Brytningen blev en vändpunkt i Dostojevskijs ideologiska förhållningssätt och därmed författarskap. Samtalet ställde frågor, som Dostojevskij länge brottats med, på sin spets.

”Besatta” är en mycket underhållande bok om rysk litteratur och många säregna människor som lockas av denna synnerligen starka bokstavsbrygd. Elif Batuman lyckas förmedla fascination och fantasteri, fånga såväl fängslande som fängslade författare – ofta i en och samma person. Men kanske förmår hon ändå inte – tänker jag efter en eftermiddag i den ryska litteraturens tecken – att ge de verkligt besatta ryska författarna och fantasterna en fullt ut rättvis behandling.

Men vad Batuman lyckas med är stort nog: att väcka läslusten till liv. En mängd böcker – en hel trave, om jag ska vara ärlig – har efter ”Besatta” lämnat bokhyllorna för omläsning.

Crister Enander