Minns ni talesättet om att adelsmän skulle vara en av tre företeelser som inte når norr om Dalälven?

Kräftor och ekar är ju de andra.

Men häri ligger blott en begränsad sanning. Skaldjuren och träden hittar man förstås utan svårighet en bra bit norrut och även adelsfamiljer har funnits här, fast de inte varit många.

Landshövdingarna på Gävleborg och andra nordliga länsresidens kom länge ur kretsen på Riddarhuset. Också brukssocieteten innehöll emellanåt nobiliteter; till exempel adlades släkten af Nordin som ägare till Forsbacka bruk under tidigt 1800-tal.

Detta talesätt kom fram ur minnet vid mötet med två färska böcker om de samhällsgrupper som närmast under statsledningen bar upp de nordiska länderna under åren 1660-1920. Vill man fundera över vilka aktörer och strukturer som formade våra länder före det demokratiska genombrottet utgör de båda verken en direkt inspirerande källa. Dessutom undviker författarna trevligt nog mycket av det vetenskapliga fikonspråk som alldeles för ofta ingår i sådana studier.

Ska samhällen alls fungera förutsätts ju en genomtänkt ordning för deras styrning. Oavsett om det gäller auktoritära system eller demokratiska så behövs lämpliga individer som är placerade nära högsta ledningen – en statsbärande elit om man så vill. Om denna kännetecknas av klara luckor i sakkompetens, kontinuitet och nytänkande är riskerna för kaos uppenbara. Den arabiska våren med dess serie av sönderfallande diktaturer riskerar tyvärr att illustrera detta. 

De båda böckerna visar hur de nordiska centralmakterna just behövde eliterna för att fullfölja sina politiska ambitioner. För att locka dem nyttjades olika belöningsformer, till exempel adelskap, ordnar, titlar och ekonomiska privilegier. En brokig skara adelsmän, höga militärer och prästmän berördes – men även ämbetsmän, industriföreträdare och någon gång även bondeledare. Föga överraskande var alla av manligt kön. Den undersökta perioden avslutas ju när kvinnlig rösträtt äntligen infördes i de fyra länderna – som bekant allra sist i Sverige.

Större delen av denna tid bestod Norden i realiteten bara av två länder: Sverige/Finland och Danmark/Norge. I båda intog högadeln länge helt dominerande positioner även om successivt en viss breddning skedde. Vad som var adel i Danmark är dessutom något av en definitionsfråga medan spörsmålet är enklare att besvara i Sverige tack vare den ordning Axel Oxenstierna skapade genom att inrätta Riddarhuset. I Norge fanns just ingen adel alls och den finska var helt integrerad med den svenska. Efter rikssprängningen 1809 fick man dock så småningom ett eget Riddarhus. Det ligger ett kvarter från Senatstorget i Helsingfors – jag har själv deltagit i EU-möten där.

Ifråga om böndernas situation var skillnaderna mellan Danmark och Sverige uppenbara. I det förra landet levde de närmast under livegenskap – genom det beryktade ”stavnsbåndet” – ända fram till enväldet upphörde 1848. Hos oss fanns däremot ett eget bondestånd i riksdagen – även under perioder av absolut kungamakt. Som bekant bekämpade Gustaf III mot slutet adeln just med böndernas hjälp – särskilt vid riksdagen i Gävle.

Hur kunde då de fyra staterna – trots påtagligt stora nationella skillnader i utgångsläget – i modern tid bli utpräglade och snarlika välfärdsstater? En stor del av förklaringen ligger förstås i det slutande 1800-­talets industriella och agrara revolutioner som överallt medförde stora omvälvningar för de traditionella makteliterna. Detta påskyndades ytterligare av politiska och ekonomiska liberaliseringar. Och lägre tjänstemän opponerade – liksom bondeklassen – mot en upplevd instängdhet visavi högre grupper i samhället.

Inte minst de nya folkrörelserna verkade kraftigt nedrivande på klassbetingade och patriarkala traditioner. Men givetvis mötte de motstånd. Belysande är fackföreningarnas problem att rekrytera proselyter vid järnbruken i Gästrikland och Uppland. Där dröjde tidigare maktordning kvar längst.

Men den gamla hierarkiska strukturen bröts alltså ned och en annan trädde i dess ställe. Förändringen underlättades av att makteliten i Norden var liten och de sociala klyftorna relativt små. Här saknades mycket av den historiska bas för hierarkier som feodalism och katolsk rätt skapat söderut i Europa. Efterhand försvann många elitpolitiska styrmedel; nyadlingen upphörde, rangrullor och ordensväsende skrotades. De tidigare gemensamma toppskikten ersattes av ett antal hierarkier med egna eliter.

Och i dag kontrollerar befolkningen själv de statsbärande eliterna via sina valda representanter i riksdag, storting och folketing.

Som vi dagligen ser bevis på fyller dessutom press och etermedia – den fjärde statsmakten – numera en i sammanhanget central funktion. Dit var det ännu lång väg när Lars Johan Hierta inledde sin berömda kamp mot kungamakten!

Belysande är fackför­eningarnas problem att rekrytera proselyter vid järnbruken i Gästrikland och Uppland. Där dröjde tidigare maktordning kvar längst.