”Jag”. Det är sannolikt den nutida litteraturens mest brukade och missbrukade ord. Just därför har Ingrid Elams bok ”Jag – en fiktion” mötts med stort förhandsintresse.

Elam vandrar genom kanon och klassiker på jakt efter ”jaget” hos Sapfo, Rousseau, Brontë, Proust, Myrdal, Knausgård och många andra. De 180 sidorna lämnar få djupare avtryck efter sig. Det är en syster Duktig som röjer i litteraturhistorien.

Ibland är hon något intressant och eget på spåren. Så sker t ex när hon påpekar att detektivromanen snart är den enda genre där en författare, utan åthävor kan berätta i tredje person. Bara den som måste lägga ett stort pussel, kan självklart omfatta verkligheten med den allvetandes perspektiv. Kanske snuddar hon här vid ett svar på varför vi söker oss till spänningsromanerna när vi vill läsa för ”nöjes” skull. Distansen från den personliga relationen ger oss en välbehövliga vila från den mera krävande jag-berättelsen.

Själv är jag en av dem som menar att något genomgripande hänt i relationen mellan litteraturen och jaget efter 11 september 2001. När hela världen förvandlades till en mardrömslik fiktion, fick det genomgripande effekter för vår idé om oss själva. Filosofen Slavoj Zizek gav fenomenet en av sina många one­liners: Det var inte verkligheten som överträffade fantasin, utan fantasin som med full kraft slog sönder verkligheten.

En som med litterära verktyg undersökte ett liknande tillstånd var Bertil Malmberg. Efter en stroke upplevde han hur världen och jaget ordnade sig i nya symmetrier. Så här skrev han 1955, i dikt som hade kunnat bjuda Elams bok ett intressant motstånd.

Vem drömde mig?

Vem spelade mig?

Vem sjöng min sångs tonart?

Vem lånade mitt namn?

Vem iklädde sig min skugga?

Vem ropade ’jag’ genom min mun?