Zygmunt Bauman föddes 1925 och får väl, jämte den något yngre Jürgen Habermas, anses vara nestorn bland Europas namnkunniga sociologer. En skara med affischnamn som, förutom de redan nämnda, Anthony Giddens, Ulrich Beck och Slavoj Zizek (kanske mer filosof än sociolog). Idel gubbar.

Till skillnad från Habermas skriver Bauman så att en bredare läsekrets har utbyte av hans böcker. Tysken är snårig, omständlig och bisatsälskare så till den milda grad – en i ordets värsta (!) mening tysk stilist – att läsaren måste vara utrustad med ett mycket stort tålamod.

Vi har, enligt Bauman, lämnat ”produktionssamhället” – där lönearbetet är grundkategorin för att förstå vad som händer – och gått in i konsumtionsditot. Allt mer konsumtion sker på ”nätet”, som har ersatt ”samhället” som bärande tankefigur. Vi konsumerar allt, från dejter till mobiltelefoner och gräsklippare. Och inbillar oss att vi är suveräna, rationella konsumenter som väljer mellan de alternativ som står oss till buds. Där sitter vi ensamma framför skärmen och shoppar – även relationer. Allt vad oförutsägbarhet och slump heter hoppas vi kunna eliminera. Och allt ska ske här och nu.

Någon har till och med pratat om ”nu-kulturen”, norske samhällsforskaren Thomas Hylland Eriksen om ”ögonblickets tyranni”.

Bauman driver en kulturkritisk tes om att konsumtionssamhället – där helheten så att säga är större än sina delar, alla de individer som bär upp det – har oss i sitt grepp och det gör oss bara allt tommare andligen. Han ansluter sig till den desillusionerade tanketradition som sociologiklassikern och modernitetskritikern Max Weber var en av anfäderna till. Det kan bara gå utför, vi är inte herrar över vårt eget öde, vad vi än intalar oss. Våra skapelser –samhället, organisationer, livsstilar – vänder sig mot och dominerar oss.

Alienationen, främlingskapet, är det senmoderna tillståndets signum.

Vi är, säger Bauman, offer för en ”subjektsfetischism”. Vi tror oss mer autentiska och subjektiva än någonsin; en illusion som förstärks av bloggsjukan med primadonnor som Blondinbella och Alex Schulman, bekännelsekultur á la Linda Rosing och febrilt ”nätverkande” via MySpace, FaceBook och allt vad det heter. Allt går att visa och bekänna, utan att några gränser behöver respekteras. Det privata blir publikt; Rosing kopulerade till och med inför kamerorna (om än under täcket), i dokusåpan Big Brother. Och snabbt går det, tekniken är omedelbar.

Men, här kan man referera till Foucault: det vilar något paradoxalt över det hela. Ju mer vi avslöjar, desto mer hemlighetsfulla och tillslutna blir vi; gåtan växer ur nakenheten och skamlösheten.

I stället för subjekt – anonyma varor. Alla blir vi varor på en marknad, utbytbara och med ett pris. Och en marknad är inget samhälle, som hålls samman med normer och regelverk. Marknaden förgör sig själv inifrån; allt blir yta och växande meningslöshet. Det ständiga biktandet inför en lysten, ansiktslös publik gör oss inte lyckligare.

Och hur mycket vi än konsumerar – inte mår vi bättre. Konsumismen förgör, likriktar och disciplinerar oss. (Något som redan Pasolini var inne på; menade att konsumismen är mer effektiv än fascismen när det gäller likriktning.) Nestorn är riktigt mörk i tonen denna gång. Men mer angelägen än någonsin. Hans frätande konsumtionskritik tar fram den existentiella och sociala ödslighet som glittrande gallerior och överbelastade köpcentra försöker dölja.

Shop till you die? Men kanske är vi redan levande döda, med kreditkortet i nypan...

Lasse Ekstrand