Det brukar sägas att flygfotografen Lars Bygdemark målar med kameran.

Det ligger mycket i det. Under mer än 30 år har han regelbundet fotograferat landet ­uppifrån. Oftast är det från 300 meters höjd för där verkar färger och linjer framträda som mest effektivt.

Det största verket är ”Sverige från ovan” som kom härom­året. Några landskap, där­ibland ­Västerbotten och Värmland, har fått egna böcker.

Nu har Bygdemark porträtterat det som under nära 20 år var hans hemtrakter. Sandvikens och Gävle kommuner har gemensamt beställt ett översiktsverk. Den heter ”Vida vyer” och består av 140 sidor Gästrike­utsnitt. Det är en läcker, men samtidigt oroande blandning av konst och dokument.

Konstens sätt att se på landskapet berättar på djupet om den tid som inramar männi­skan. Det var först i det tidiga 1600-talet som landskapet framstod i egen rätt i konsten och inte bara som kuliss till scener och huvudpersoner. Under 1700-talet fick det en huvudroll, besjälat och tyngt av känslor.

När det sena 1800-talets friluftsmålare drog ut med duk och palett såg de till att skänka särdrag åt provinser och nationer, precis som tiden krävde. Själva naturen blev betydelsebärande och en grund för nationalistiska och provinsiella ambitioner.

Bygdemarks sätt att se och välja färgas förstås på ett liknande vis av tidens behov. I ”Vida vyer” är det de stora formerna som bär. Gästrikland liknar emellanåt ett gigantiskt, signaturlöst designprojekt.

De flesta bilderna tycks tagna tidiga morgonar, innan det levande livet börjar störa linjerna. En blå vattenkniv skär säkert genom det gröna. Frostiga snöstjärnor till granar. Nyplöjd åkerformgivning.

Gävle liknar en idyllisk 1950-talsstad i en sensommars gula morgonsol. Också Hedesundatraktens torvbrott och Rörbergs grustäkter sammanfattas i utsökta linjer. Till och med slagget i reningsbassängen vid Korsnäs suflitfabrik lockar fram en blick av mild försoning. Det här är ett seende, och ett urval, som strävar efter balans och harmoni. Det här är ­världen som estetik.

Kulturgeograferna brukar beskriva landskapet som ett spelbräde, där många olika sorters intressen och politikområden möts och konkurrerar. Friluftsliv, industri, kommunikationer, djur- och växtliv, historia, framtid … ”Vida vyer” visar hur vacker spelplanen kan framstå.

Konflikterna, däremot, är alltid någon annanstans. De fascinerande torvbrytningskana­lerna leder inte tanken till övergödning och klimatångest. Grustäkten i Rörberg framstår inte som den döda natur den i verkligheten är.

Det här är en bok som ton­säkert svarar mot en övergripande känsla i tiden: Att det viktigaste äger rum, medan vi tittar på annat.