Filosofen Hannah Arendt såg kolonialismen som en övning i den terror som väntade Europa. I civilisationens namn drillades väst i raspolitik, utsugning och våldets byråkrati. Givetvis var det Conrad som öppnade hennes ögon.

I ”Nostromo” fortsatte han att utforska temat från de tidigare romanerna ”Lord Jim” och ”Mörkrets hjärta”. Modernista ger nu ut romanen på nytt i gammal översättning.

Den fiktiva bananrepubliken Costaguana härjas av revolutioner och självsvåldiga diktatorer. Det kolo­niala arvet tynger och Simón Bolívars vision om ett självständigt Sydamerika är bara självbedrägeri.

I staden Sulaco intrigerar costaguaner och västerlänningar för att roffa åt sig silvret i San Tomés gruva. Gruvan är inte bara en källa till korruption, den är avgrunden där landets förslavade urbefolkning har gått under.

Till skillnad från Conrads andra böcker finns det ingen tydlig huvud­karaktär som kan förfäras över orättvisorna. I stället berättar ett myller av röster om Costaguanas tragedi. Den gåtfulle sjömannen Nostromo lider inte av samvetskval. Han är bara en hantlangare åt dem som lurar befolkningen på landets tillgångar, varken bättre eller sämre än någon annan.  

Den samtidigt hotfulla och frigörande mystiken som präglar naturen i de tidigare romanerna skingras. Det finns inga stormiga hav att bemästra eller djupa djungler att utforska. Modern ingenjörskonst spränger och maler ner uråldriga berg till simpel förbrukningsvara.

Skriven 1904 blir Joseph Conrads samtidsskildring profetisk. Costaguana plågas av de olyckor som väntar världen i det nya seklet.

Erik Jersenius