Årets förmodligen omfångsrikaste diktsamling erbjuder oss Johan Jönsson.

Han är att likna vid en lyrisk maratonlöpare.

Hans tilltal har alltid varit dubbelt – inte minst i den meningen att språket både erövrar världen för att samtidigt förändras av världen. I världen. Av världen.

Det var än mer tydligt i hans förs­ta diktsamlingar som kunde fungera som ett slags kalejdoskop eller ännu hellre som en sond som sänktes ner i samtiden.

Alltså – inte kropp eller ande.

Inte dikt eller verklighet.

Både och. Alltid så – också nu finns det en direkt koppling mellan begreppen.

Dikten är kropp. Verkligheten är ande. Och denna ande bär en tydlig politisk underton som allt mer liknar ursinne, för att inte säga äckel.

hur skall jag beskriva skammen

över min upprepade fattigdom?

det är svårt. Kanske

går det att jämföra med äcklet som följer med.

den egna kroppen. Den

som blivit. Det

svalda äcklet

I Johan Jönsons författarskap är det politiska och det privata i samma rum – för det är den egna kroppen som arbetar, som hunsas och förnedras. Från den kroppen går sedan dikten vidare – och skapar också en naturlig polemik.

Nu utkommer han med diktsamlingen ”med. bort. in” vilket är inte mindre än 1 243 sidor lyrik som löper in och ut ur samtidens skyttegravar, där man transporteras fram genom språkets möjligheter och omöjligheter. Till viss del kan hans projekt påminna mig om den tidige Lars Norén eller Göran Sonnevi, men där Sonnevi gick in i det personliga går Jönsson ett steg vidare och låter dikten också bli spelplatsen för ett misslyckande. På ett sätt är det typiskt att själva samlingen börjar på följande vis:

Ja: neej//och – noll. som/ nolla. skitnolla. som//hjälpverbning

Johan Jönson formar en slags minnesbok, en resa från livet och in i döden om man så vill: Och vad/är det nu/du minns? frågar han sig själv och läsaren för att rader senare upphäva själva minnet av minnet: också detta det/ska passera/som en sommarvind/som en död

Det finns naturligtvis kvar en rannsakande ton i hans dikt, men också en ny slags ömhet. Dikterna antar inte formen som dagboksanteckningar, i stället kommer de fram som en explosiva markeringar inför en värld som har perverterat alla värden. Häpnadsväckande. Omskakande.

Två helt andra lyriker som ändå rör sig inom samma spänningsfält är Eva Ribich och Boel Schenlaer – olika till både form och innehåll, fast gemensamt med Jönsson är att dikten är både och – både existens och språk.

Det finns hos Eva Ribich en underliggande ton av närhet och sensualism som genomströmmar dikterna – och som satta i sammanhang förmår att ladda upp också det mer banala, det allmängiltiga:

Det är svalt/på verandan/Även här/har natten varit

står det i en av de inledande dikterna, som ett preludium till det mörker som avtäcker sig under läsningen av hennes femte diktsamling ”Vi vaknar ”och som är ett slags kärlekshistoria, som närapå går i häpnadens tecken – då allt är osäkert och ingenting kommer självklart: En fågel väcker oss/med sin röst//Ni får en dag till

skriver hon i samlingens avslutande dikt. Dikterna är skenbart okomplicerade, närapå enkla, som folkvisan. Ja. Vi vaknar och vi upptäcker varandra, tycks hon säga – och vardagens alla händelser elektrifieras genom den här mycket speciella intensiteten. Frågan som skall få en dag är den sista?

Eva Ribich har förlagt sin diktsamlings spelplats inom dygnet och vi följer kärlekens skuggor, ljus, vatten och hopp. Det är i det avskalade, enkla som människan framträder i all sin gåtfullhet. Det är vackert. Det är i det tysta en slags motståndskamp som äger rum här, där personerna genom samlingen värnar sina egna minnen och förhoppningar.

Boel Schenlaer har tidigare varit redaktör för Lyrikvännen och drivit lyriktidskriften P.S. som numera också är integrerad med den poesifestival som hon årligen driver i Stockholm. Det är med andra ord inte en duvunge som vi möter nu när hon i bokform återkommer till dikten med ”Nomad i ­exil”  – en titel som i alla fall får mig att tänka på det svenska femtiotalet och den nyromantiska strömning som en gång fanns samlad framför allt i gruppen Metamorfos.

Boel Schenlaer debuterade 1992 med diktsamlingen Fresk  och har efter det skapat nya plattformer för den samtida lyriken; inte minst den som riktar sig bortom vår snäva begränsande horisont. Det är därför med stor förväntan jag tar mig an ”Nomader i exil” som utan tvekan tillhör det mer spännande som jag har sett inom lyriken på länge. Hon skriver drivet, medvetet och de enskilda dikterna sammanfogas till en betydligt större helhet.

Schenlaers tilltal är existentiellt. Dikten är inte bara en språklåda som kan ställas fram, nej, snarare då tvärtom – hennes dikt blir till en självspegel som också kastar sitt reflekterande ljus över läsaren. Man läser och blir till. Man skriver sig fram mot sitt eget liv -  i takt med att samlingen vrider sig runt sin egen axel.

Hennes ämne är det basala. Människan. Hopp. Kärlek. Ensamhet. Vanmakt. Och med detta lyrikens grundmaterial förmår hon bygga samman dikter som är både innovativa och rytmiska, som i den episka ”It is not about killing, it is about dying” som inleds på följande sätt:

Döden är livsavgörande. Man bryts ner. Cellen gör sitt.

Väggarna, rummet. En tunn skiva glas är vad som skiljer en

från sanningen. Bristen på kärlek bryts ner. Bristen på brist.

Det är en av samtidens mer oförsonliga dikter, men också en av de mer hoppfyllda som jag har läst på länge – inte minst eftersom den svarar på frågan form eller innehåll genom att vara båda delar. Ibland under läsningen kommer jag att tänka på Petter Bergman, samma slags melankoliska utsatthet finns också att finna i Schenlaers dikt:

När jag är rädd, blir jag hård, sa jag till dig.

Och vi var i fiendeland, ödelagda.

Det värsta är inte att bli rädd, sa du

det är värre att du kommer att lämna mig.

Att du redan lämnat mig och likväl

kräver att jag ska stanna kvar ändå.

Det naturlyriska anslaget är starkt, men också här blir det så intimt sammanfogat med själva människoblivandet:

Samfällt kommer de/inte i en klunga/men var och en/stark nog/för att kunna fälla/den tyngsta svarta eken//När den far upp igen/med rötter välta mot himlen/ser man inte längre avtryck/från detta tusentalet/små händer.

Boel Schenlaers Nomad i exil är en säregen och stark diktsamling som alls inte värjer för det komplicerade men lyckas få det att se enkelt ut. En stor innerlighet vibrerar mellan raderna – och en tilltro.

Det är vackert, säreget, imponerande.