Debutromanen är en originell och smått bisarr berättelse om samhällets bortglömda.

Det handlar om Jack, en medelålders man som helt sonika glöms bort av alla som någonsin känt honom. Han suddas gradvis ut ur sin frus, sina kollegers, ja till och med sin egen mammas minne. Människor som stått honom nära röjer instinktivt undan alla spår av Jacks existens, andra minns honom bara så länge de har ögonkontakt. Den ende som fortfarande känner igen Jack är en gammal portvakt i moderns trapphus. Slumpen leder Jack till stockholmsförorten Rinkeby där det bor en koloni av människor som på ett eller annat sätt glömts bort.

Så småningom framkommer att det pågår en otäck maktkamp mellan de glömda och deras försök att överleva i en värld som inte känns vid deras existens. De leder en sektliknande rörelse styrd av manipulation och fruktade uteslutningar. Hos samhällets utstötta dras Jack in i ett nät av ruvande galenskap och desperation, samtidigt som han försöker finna nyckeln tillbaka till sitt tidigare liv.

En genial idé, kan tyckas. Scenariot är tillräckligt märkligt, originellt och obehagligt för att kunna bli mästerligt – men något går fel. Berättelsens avsaknad av en varaktig genre gör att den känns ojämn och Ajvide tycks gång på gång tappa tråden. Första halvan av boken består av mardrömslika utvikningar till mysteriet kring en flicka som på 1800-talet förklarades psykiskt labil och stängdes in på vinden. Jack gräver ner sig i historien och det som tidigare varit oförklarligt kan med ens kopplas till hans eget öde som glömd. Här finns ett djupbottnat budskap rörande ensamhet och utanförskap. Tyvärr tycks de historiska parallellerna snart glömmas bort till förmån för maktspelet mellan de glömda och deras absurda försök att skapa länkar till omvärlden genom blodtransfusioner och inseminationer.

Den antydan till psykologiskt djup som först grep mig mynnar alltför snabbt ut i torftig action och jag kunde inte undgå att reagera över de återkommande klichéerna; hur kampen mellan det onda och det goda varvas med oväntade faderskap och tröttsamma uppgörelser.

Klichéerna till trots visar Ajvide prov på rik fantasi i sina beskrivningar av de glömdas alla påhitt för att klara vardagen. Språket är enkelt och okonstlat, på sina håll tilltalande poetiskt, dock känns dialogerna ofta forcerade vilket gör att karaktärerna inte övertygar. Visst bjuder boken på viss spänning – men tyvärr räcker det inte hela vägen.

Helena Jäderqvist