Han lever ett gott liv. Ålderdomen har varit vänlig mot honom. Han har köpt sig en fin våning vid Unter den Linden. Dagarna tillbringar han anonymt strosande ute bland folk. En kopp kaffe, dagens Der Zeit, stilla promenader, kanske ett glas starkt senare på dagen. Framåt kvällen avnjuter han ofta en måltid på någon av Berlins bättre restauranger.

Ändå lever han med en besvärande tomhet. Sysslolösheten är hans fiende. Hans blodtryck är högt. Hans läkare säger att om han inte vore pensionär skulle diagnosen varit stressymptom.

Karl är änkeman. Hans hustru Renate avled, sakta och plågsamt, efter en stroke. Men det är inte henne han saknar. När det forna DDR:s enorma arkiv öppnades gick han dit för att läsa sin egen akt. Han utgick ifrån att han hade en. Den var tjock. Där fanns även en särskild mapp för familjeomständigheter. Fotografierna på hans hustru tillsammans med chefen för Internutredningar sträckte sig över många år. Hon hade bedragit honom nästan hela deras gemensamma liv. Men han drog sig för att ta upp det med sin sjuka hustru. Han bar ensam på hemligheten att han visste om vad hon gjort på samma sätt som han alltid burit på hemligheter.

Ty det han saknar, det som skapar den stora tomheten i hans liv dessa annars behagliga dagar, är något annat. Han saknar sitt spionerande. Han är ägnat huvuddelen av sitt liv åt att – bokstavligt talat – följa efter, kartlägga och spana på människor.

Minnen – och vad minnen gör med människan – är det genomgående temat i Antonio Tabucchis nya bok ”Tiden åldras fort. Nio berättelser”. Är minnen nostalgi eller ruelse, som han frågar på ett ställe. Melankolin är denna gång mörkare i minnenas skuggor, även om Tabucchi bevarar sina märkliga varma ironiska hållning som alltid finner det mänskliga hos människan.

Flera av novellerna har sin bakgrund i det forna Sovjetväldets satellitstater. Som just Karl i ”De döda till bords”, denne pensionerade man som en gång var spion i DDR och – vilket sakta avslöjas – till och med hade till uppgift att övervaka självaste Bertold Brecht. Nu, när åren vänds ner mot graven, väljer han på måfå ut någon okänd i folkmassorna och förföljer honom på samma osynliga och professionella sätt som han gjorde förr.

Med sin sedvanliga finess rör Antonio Tabucchi vid stora och ödesmättade frågor. Men han ger inga enkla svar. Ty samtidigt som han låter den enskilda människan framträda i skarp relief mot historiens grymma rörelser vidgar han i stället perspektiven och låter läsaren själv stå för svaren.

Men frågorna finns där. Offer eller bödel? Förövare eller syndabock för ett system större och mäktigare än den enskilda människan? Antonio Tabucchis ”Tiden åldras fort” är lysande – inte minst genom sin illusionslösa nostalgi – och den svenska översättningen av Olov Hyllienmark gör hans sparsmakade stil full rättvisa.

Crister Enander