Redan innan den nått läsarna blev Felicia Feldts berättelse om sin mamma intvingad i den enklaste av alla dramaturgier: Offret och förövaren.

Rekommenderad recensionsdag är, skriver förlaget, först kommande lördag. Men via radio, TV, tidningar har vi redan i veckor idisslat bilderna av vad som egentligen hände bakom fasaden hos Sveriges största barnuppfostringsexpert, Anna Wahlgren.

”Felicia försvann” hade förtjänat ett annat öde. Det är en emellanåt intressant anteckningsbok om moderskap och kvinnlig sexualitet - och om samhällskonflikten dem emellan.

Feldts korta, omsorgsfullt bearbetade anteckningar kring barndom, uppväxt och vuxenhet sträcker sig från 1970-talet fram till idag. Många av dem verkar färgade av en terapi där berättaren försöker ta sig ur en tung depression. Felicia Feldt är (liksom flera av sina syskon) verksam i kommunikationsbranschen. Ibland märks det i språket som ofta lider av en obehaglig, beräknande klang.

Berättelsen lever på starka ögonblicksbilder av en ibland berusad, ibland självmordsbenägen, ofta sexuellt utspelande mamma. Men bokens stora smärtpunkt rör faktiskt inte Anna Wahlgrens leverne, utan friläggs när Felicia Feldt förlorar vårdnaden om sin son och sedan blir bortvald som mamma.

Precis som många av 1980-talets nyblivna mödrar fick jag Anna Wahlgrens tunga ”Barnabok” som en sorts ”livspresent”. Jag minns inte så mycket från läsningen och ju fler barn som kom, desto längre in i bokhögarna försvann tegelstenen. Tydligare minns jag hur skickligt Anna Wahlgren utmejslade sin roll som den svenska offentlighetens egen Magna Mater. Den stora modern som samlade sin flock omkring sig. Ibland tycks hon en sorts modern inkarnation av Mantelmadonnan, figuren som återfanns i medeltida kyrkor, med otaliga barnansikten som tittande ut under mantelfållen.

Det är ifrån den här urbilden Felicia Feldts avslöjanden tar avstamp. Wahlgren beskrivs som ett allsmäktigt centrum i en stor skara av barn, fosterbarn, omogna vuxna. Män kommer och går, men Anna Wahlgren är ensamt ansvarig. Desto mer fascinerande blir det förstås när samma människa framställs som en demon. Som ett ledmotiv går också Wahlgrens sexuella aptit. Den upprör dottern, på ett ibland dunkelt vis.

Anna Wahlgren och flera av syskonen har förstås tillbakavisat historien. I artikeln härintill försöker också Felicia Feldt att nyansera sin berättelse genom att hävda att hon använt litterära verktyg och att upplevelsen är viktigare än detaljerna.

Vem som har rätt? Jag har ingen aning. Att minnas är att sortera, välja och välja bort. Minnet är alltid en form av glömska.

Just nu verkar också alla ha glömt att Anna Wahlgren, tio år efter Barnaboken, skrev en rad självutlämnande böcker, t ex en tredelad biografi där hon berättar om sitt livs baksidor. Somliga scener i den ligger mycket nära Felicia Feldts, om än berättade från en annan vinkel. Den stora frågan i självbiografin är: kan man var Stor Mor och samtidigt leva fullt ut som kvinna? Ingen som läst de här böckerna, eller för den delen träffat eller lyssnat till Wahlgren kan hävda att hon hymlat med sina livsval.

Felicia Feldt blir mor i en annan tid, av många kvinnor kallad back-lash, med hårdare krav på fasad och där varje motgång verkar ses som ett misslyckande. Feldts modersroll framstår som ensammare och genomstungen av otillräcklighet. Det som för Wahlgren var en frihetskamp fräter i Feldt som en skuld.

Här säger ”Felicia försvann” något mycket viktigt om hur synen på moderskapet och kvinnoroll förändrats under några decennier.

När jag håller för öronen för att stänga mediebruset ute hör jag en mycket klar röst i boken. Det är den övergivna dotterns rop på mamma.