Är samhällsutvecklingen ödesbunden eller kan vi styra den? Vilken roll spelar politikerna, egentligen? Ett privat kreditvärderingsinstitut nedvärderar USA:s betalningsförmåga, det påstås medföra allvarliga sociala konsekvenser. Som om politikerna bara har att anpassa sig efter ”marknaden”, stå där undfallande med mössan i handen.

För ett antal år sedan publicerade Jan Myrdal och Lars Gustafsson en brevbok de kallade ”Den onödiga samtiden”. Myrdal förfäktade envist tesen, att samtiden är onödig, det kunde blivit annorlunda, ”bara” vi agerat annorledes.

Enligt det resonemang som Pål Steigan retoriskt övertygande för har globaliseringen, den senkapitalistiskt styrda varuproduktionen, varit en anonym kraft som tagit sig in överallt. Man skulle kunna tala om en globaliseringens järnhårda lag. Men det vilar ingen dunkel metafysik över det hela. Steigan söker empiriskt stöd för allt han påstår, lutar sig mot mängder av statistik och vetenskapliga utredningar, bygger under, fakta blir till slut närmast skoningslösa, mörkret sänker sig över sinnet.

Boken får inte så lite av domedagskaraktär över sig. Vilket kanske är ofrånkomligt. Tiden börjar, enligt Steigan, rinna ut för den ohämmade tillväxtekonomin. Något annat måste till.

Nordamerika i synnerhet men även gamla Europa är sjunkande kontinenter med framtiden bakom sig. Framtiden tillhör Asien, i synnerhet Kina. Det är den nya supermakten, USA får flytta på sig. Den ekonomiska utvecklingen i Kina är hypersnabb och omvälvande. Men inte bekymmersfri: rovdrift på människor och natur, stigande försörjningsproblem, växande sociala klyftor.

Vi har kunnat följa turerna runt Grekland och Italien. Enligt Steigan befinner sig kapitalismen i sin största kris någonsin. Och systemet går mot ett sammanbrott, det indikeras av bostadsbubblor och finanskriser. Samtidigt befinner vi oss i en ekologisk kris. Grundförutsättningarna för att överhuvudtaget kunna finnas till på denna jordkula hotas. Energiproduktionen måste drastiskt minskas, utsläppen likaså. Vattenförsörjningen är hotad. Matjordarna eroderas. Ett omtänkande brådskar. Vi borde redan ha ställt om oss, men mäktiga aktörer ”klimatförnekar”, som Steigan säger, och bromsar ett ökat klimatmedvetande.

Steigan, välkänd debattör i Norge, blygs inte i dessa nyliberala tider för att kalla sig kommunist och skriva sig vänster. Han tecknar ingen obönhörlig undergångsfilosofi där vi bara är hjälplösa offer, utan försvarar en mycket optimistisk människosyn. Vi är skapande och kreativa varelser som kan vända utvecklingen, jorden kan bli vår, sakernas nuvarande tillstånd är inte nödvändigt. Men steget från insikt till handling är inte kort. Och Steigan lämnar inga enkla recept, tvärtom. Det är alltför lätt att misströsta om det konstruktiva handlandets möjligheter.

Jag ser tydligt kopplingen till vår egen region, också den utsatt för globaliseringens effekter. Industrierna flyttar till områden där produktionskostnaderna är väsentligt lägre, jobben försvinner, kvar står tomma lokaler som tidigare tillhörde Ericsson och andra storföretag, signalerande ödslighet och arbetslöshet. Vad ska människorna leva av, var finna utkomsten? Den dominerande tankefigur som säger ”kollektivanställning” och ”anställningsskydd” är hotad, undermineras av verklighetens brutala tendenser. Men vad ska komma i stället? Vad svara människor, oroliga för att hängas av och bli över? Ska alla jobba inom turistindustrin, hela regionen förvandlas till ett Skansen?

”Egenanställning” pratas det mer och mer om. Men min misstanke är att detta ord inte ligger särskilt bra i regioninnevånarnas mun. Man vill hellre vara anställd av någon, tryggast så. Som det alltid varit.

Den framåtsyftande diskussionen om denna region har ännu inte skjutit fart. Alltmedan globaliseringen fortskrider. Inte läge sitta lugnt och stilla i båten, vänta på att undsättaren skall komma eller att det löser sig av sig självt. Vi själva är lösningen – ingen annan. Den okuvligt brinnande Pål Steigan kan tjäna som inspiration därvidlag.

Lasse Ekstrand