På svenska hos Snoilsky en gång i tiden nära fulländad. På sistone var det i fjol poeten Magnus William-Olsson som klädde sig, alternativt stängde in sig, i denna diktens stränga pansar.

Men det verkar som om man tänker sig att ett formens fängelse paradoxalt nog kan verka frigörande.

Poeten underkastar sig och får frid.

Redan Lindegren kallade ju sina helyllemodernistiska dikter i ”Mannen utan väg” i tidigt 1940-tal för fyrtio ”sprängda sonetter”. Han såg runt omkring sig en värld i spillror, en hierarkisk ordning – representerad av sonetten – var upphävd.

Ur gruset, av sprängstoffet växte nya dikter fram. De talade tidens språk.

Och i dag är det alltså Malte Perssons tur att axla denna versmåttets pälsbrämade uniform. Han gör det med bravur, om än med många ”överklivningar” i sonettens mest klassiska form. 14 versrader med femfotade jamber, fördelade på två fyrradiga strofer och två treradiga, de senare kallade terziner. (Minns Gullbergs ”Terziner i okonstens tid”.) Rim­flätningen kan variera men högst fem rim används. Och det ska alltså gärna göras intrikat.

Sextio sonetter inalles fördelade på lika många opaginerade sidor. William-Olsson hade 27.

Malte Persson färdas i underjorden likt Dante – bugningarna mot honom är många, han nickar också till Homeros, Sapho, Milton, Stagnelius. De antika anspelningarna är talrika, Persson är lärd och beläst. Men han är en modern poet som tar tunnelbanan där han färdas på ”livets linjer”. Här dyker Norsborg och Ropsten upp, liksom Central Station och Bastiljen, Bahnhof Zoo och Covent Garden.

Perssons poesi är global och vidsträckt i minne och tid. Döden ofta närvarande, och så livets leda på dessa livets linjer. Färden i underjorden bärs av lidande, vi är ju i Dantes kvarter. Så här kan det låta:

Våld rimmar på såld. Mot själ och kropp

begås ett olöst brott i denna era.

Vad är en människa? Ett visst belopp,

ett par talanger att prostituera

En sångare försvann mellan två stopp

förföljd av fans som Lusta, Dygd med flera.

Rocken är död, ju. Singeln är en flopp.

Vem hör en brottsutredare skandera:

”Att skugga en skugga... Att följa ett spår

hur långt genom mörkret än led­tråden leder...

att riva sig blodig i människosnår

På jakt efter sanning bland tider och seder...

Den fixa idén är ett kliande sår

vars bot är en lösning som ingen bereder...”

Det är sent på (i under)jorden i Perssons dikter. Han färdas med sin ensamhet, sin ängslan sin ångest. Och han hittar precisa bilder mitt i allt rimmande. Ord som bränner till, ord som är på allvar, då man kommer poeten nära.

Här finns också elegans, nästan lustigheter, något nästan revy­artat fräckt. Vilken rad är inte detta! ”Den store Pan är död, står det i DN”. Rimmet på DN är ”Om någon ändå tror på sången – ve den!”

Malte Persson skriver om en modern värld. SMS och ctrl + någonting blir här poetisk bruksvara och inlemmas fint i detta renässansens versmått. Persson kan konsten att kombinera det moderna med de tidlöst klassiska.

En syrlig, alldeles klar pessimism strömmar genom de sextio sonetterna. En pessimism som i de sista raderna ändå låter ana att konsten finns, att poesins lyriska ton, om än knappt hörbar, till sist letar sig fram.

Jag ser Malte Perssons sextio sonetter, tryckta i år, som stor dikt. Mycket stor till och med.