Det värsta är att vi inte längre klarar att engagera oss. Disneydunkel där allt är tillrättalagt med bruksanvisningar och öppna här och Camilla Läckbergenfald för att slippa engagemanget – några kommer att läsa Stefan Hammaréns nya bok men tyvärr inte de som skulle behöva fria anden och tanken. Och inga bredare läsarkretsar. Tyvärr.

I den text som är ett bygge av en text till en ny text känns av att vi behöver det frigörande ordsvallet, en tsunami som går i stramt koppel och denna stora text blir en utsikt för oss över språket som vi förlorat, som vi bestulits på av struntet i media, bluddrande reklam, repetitiv påannonsering av tomhet som inte heller rymden står efter. Kommer man hem till Sven Nordqvist (”Pettsson och Findus”) finns där allt som i hans teckningar. Stefan Hammarén samlar också och samlar och hans texter flödar över av innehåll, blir proppfullt, och bryter söner ytan som vare sig hos Sven Nordqvist eller Stefan Hammarén klarar av att vara så hård och glänsande som är på modet i minimalismen. Stefan Hammaréns text är minutiöst genomarbetad på gränsen till pedantisk, fullständigt undersökande existensen av vad människa eller snarare liv är, eller kanske snarare existens är. Orden snor sig om varandra utan att sluta leka, alltid allvarliga seende varandra i ögonen där det ena leder till det andra, och frågan är om det är möjligt att läsa en vanlig roman efter detta. För så här ska det skrivas, allt vi vill veta.

I ”S:t största skarabéerboken” gör Stefan Hammarén det lättare för läsaren än i tidigare böcker (eller om jag vant mig). Här trixas lite med stavningen för att ge ordlösa schatteringar och också lite med bokstavstyperna och boksidan blir visuellt grann. Strunta i kontrollen där boken sluter sig om innehållet som en konserv, och gå bara långsamt in i texten istället för att förstå den.

Stefan Hammarén gör som surrealisterna och formaterar verkligheten i fantasin, och visst finns tendenser i texten att tillfälligheter spelat in vilket hindrar den från att stelna, blir statisk, men Stefan Hammaréns text är jordnära och realistisk och har inget av flykt eller dröm över sig. Stefan Hammarén arbetar med associationer och den som tar sig tid att läsa bara långsamt hittar flera historier i texten som flyter ihop till något helt.

Stefan Hammarén har låtit andra göra text till bilderna; GD:s Sanna Wikström är en av dem. Hon har skrivit dikten ”Sweet Beetle of Truth” som passar bättre i Stefan Hammaréns än han anar – tillvänd läsaren som gör att vi minns den men som Stefan Hammaréns ordskapande och verbskapande och substantivering. Den som tidigare läst Sanna Wikströms dikter vet att hon kan. Bildtextmakare som också kan nämnas; Christer Enander, Peter Mickwitz, Torbjörn Elensky.

Lena Thomsson

Stefan Hammarén drar ut allt i sina yttersta konsekvenser och vi sträcker oss och sträcker oss efter radernas slut och punkterna men de kommer aldrig utan förblir i vår egen rytm på inandning i en total och nödvändig läsning.