Han driver omkring. Han söker. Han letar efter svar på frågor som han knappt förmår att formulera. Det är som om han ännu inte till fullo hittar inuti sig själv. Han lever med en stor brist; en skavande och smärtsam saknad. Han är vilse. Risken finns att han redan är förlorad. Döden följer honom som en skugga; många av hans vänner har dött unga, mitt i livet.

Uppväxtåren, den tärande tonårstiden, i Borlänge – boring Borlänge – har satt sina spår. De har, tillsammans med all senare förvirring och känsla av förlust, skapat ett slags permanent flyktberedskap hos Francis. Han vill ständigt bryta upp, han vill vara någon annanstans – alltid vidare, bort.

Rotlös, rastlös och med ett kvävt raseri tvingas han ständigt vidare mot nya destinationer i en jakt efter mening och livsinnehåll.

Efter tre ovanligt uppmärksammade och hyllade diktsamlingar, den senaste ”Städerna inuti Hall” utkom förra året, romandebuterar nu Johannes Anyuru med ”Skulle jag dö under andra himlar”. Titeln är ett citat från Che Guevara. Huvudpersonen Francis är konstnär, han är skulptör och han skapar utifrån en ständigt närvarande dödsbesatthet. Han bor numera i Göteborg.

Men romanen inleds med en vernissage i Stockholm, växlar sedan snabbt över till Göteborg, rör sig fritt mellan olika perioder i Francis liv – och mellan städer och platser där han varit: Madrid, Borlänge, Hisingen, Barcelona. men merparten av handlingen utspelar sig i Madrid, i halvintellektuella och konstnärliga kretsar. En har doktorerat i filosofi och skriver essäer om Heidegger och Hannah Arendt, andra målar, skulpterar eller försöker skriva. De bildar ett slags intellektuellt trasproletariat, som dock haft förmånen att kunna välja sitt utanförskap.

På ett sätt är stämningarna viktigare än den yttre handlingen. Det är ett inre landskap – eller kanske snarare ett inre tillstånd – som Johannes Anyuru beskriver. Ytterst handlar nog ändå debutromanen om den svåra och ljuvliga kärleken. De minnen som Francis ständigt återkommer till, de fragment som tillsammans är ett rörigt pussel men som om det läggs rätt blir till en bild av hans liv, om de tjejer och kvinnor han älskat och varit tillsammans med: Anisia i Borlänge och Veronica som han var tillsammans med senare i Göteborg. Och i Madrid träffar han Nina, ytterligare en kärleksrelation med förhinder.

Flera gånger återkommer tanken på nomadernas liv. Det är symptomatiskt. ”Nomaderna har ingen historia, bara geografi”, skriver Anyuru på ett ställe. En urban nomad är dock ingen nomad, bara en vilsen människa. Rotlöshet kan lätt förväxlas med frihet. En av de avgörande frågor som Johannes Anyuru lyckas gestalta i sin roman är en av samtidens största svek mot senare generationer. Vi har tagit ifrån dem framtiden - och ännu värre: vi har berövat dem framtidstron. Det enda som finns kvar är ett samhälle som domineras av konsumism och jakten på status och högre lön. En förlamande känsla, en ny sorts desperation, sprider sig.

Det är också en existentiell roman som Johannes Anyuru skrivit. Det handlar om samtidens plågsamma tomhet, bristen på orientering och riktning. Vår tid är en tid av desperat trevande efter mål och syften, efter livsinnehåll. Ingen tycks finna fast mark i sina liv. Huvudpersonen Francis känner sig mer och mer dragen till sin fars religion, börjar läsa Koranen och förrättar då och då en bön litet famlande och tafatt. Anyuru lyckas dock inte göra Francis religiösa sökande riktigt trovärdigt, om syftet inte varit att få det att framstå mer som yttre åtbörder – ett tecken på hur djupt Francis desperationen går.

Det är uppenbart, inte minst genom språkets lyster och originella och inte sällan bedövande vackra vändningar, att ”Skulle jag dö under andra himlar” är skriven av en poet. Det den partivis förlorar i koncentration vinner den i stämningar, i skildringar av inre tillstånd, av emotionella situationer och den alle­städes närvarande känslan av förlust. Johannes Anyuru lyckas formulera något viktig och avslöjande om vår samtid, hur beklämmande och bittra sanningarna än är.

Crister Enander