Facebook... YouTube... Twitter... Bloggar... Flickr...

Beteckningar på inte längre så nya, digitala kommunikationsvägar. Den digitala revolutionen är ju här, sedan länge. Fast vissa, kanske enkom på grund av halsstarrighet och utan särskilt starka argument, måhända rädda förlora sin makt och sina tribuner, förnekar det och slår ifrån sig.

Hög tid diskutera konsekvenserna, de goda såväl som de dåliga. En kritisk analys av vad som egentligen händer, bortom konsulternas och teknikfreaksens jubelsånger, är i högsta grad både nödvändig och önskvärd.

Vad ”gör” den digitala revolutionen med oss mer eller mindre hängivna användare, äter den sina barn som alla tidigare revolutioner? Blir det en ”bättre” eller ”sämre” mellanmänsklig kommunikation därute på nätet?

Kanske rentav en annorlunda? Vi har ju alltför lätt att utvärdera det nya med det gamlas invanda och trygghetsskapande begrepp, därmed riskerar vi missa det som skapas utanför våra etablerade tolkningsramar.

Pär Ström, känd för att debattera IT (vad daterat det låter!) och övervakningssamhället, hänger på vågen ”sociala medier”, men hans bok tillhandahåller dock inte den ovan efterlysta, kritiska analysen. Snarare är den en orientering, något slags bred konsumentupplysning, om vad som finns och hur det kan användas av såväl företag som enskilda personer. Tyvärr genomgående skrivet på ett förnumstigt, uppfostrande och en smula påfrestande språk.

Frågorna kvarstår således: innebär de sociala mediernas framväxt ”gammeltidningarnas” eller journalistikens död? (Ström talar för sin del om ”medborgarjournalistik”, vanliga dödliga skribenter ”ersätter” de professionella journalisterna.) Är det i så fall bra eller dåligt?

Blir det fler röster på nätet, sker en vitalisering och demokratisering? Berövas tidigare mäktiga normkällor och ”drakar” (typ Svenskan och DN) sin makt, blir opinionsbildarna fler, opinionsbildningen mer ”platt” och utbredd? ”Förfaller” eller decentraliseras det offentliga samtalet? Dyker det upp fler underoffentligheter, motoffentligheter och djungeloffentligheter? Svåra att övervaka och kontrollera för makten.

Vad med sociala rörelser, stannar människors engagemang vid ett nätengagemang, man ansluter sig till en grupp på nätet och så är det bra med det? Ungefär som man lägger en slant i Frälsis bössor på stan, för att stilla sitt dåliga samvete.

Blommar kreativiteten när uttrycket blir fritt, ingen viftar med pekpinnar och talar om hur det skall eller bör vara?

Eller blir det bara trams och verbal inkontinens, den tyske författaren Botho Strauss nedlåtande uttryck, av det hela. Sådant som man kan hitta redan nu på Facebook, typ: ”Äntligen slut på ännu en trälig arbetsdag. Hämtat ungarna på dagis. Snuttan öroninflammation. Måste vabba i morrn. Mys i soffan i kväll. Tacos. Ett glas rött. Och Let´s dance, förstås!” Och så under tummar upp från Fb-vännerna, för ”gillar detta”.

Många använder Facebook, som i Sverige har tre miljoner användare, till sådant. Ohämmade, privata utgjutelser, intimiserande självcentrering utan begränsning? Kanske ofarligt snicksnack, trivsamt puttrande. Ständig kontakt polare emellan.

Till fördelarna med de sociala - lite knasigt ord, tårta på tårta, är inte alla medier ”sociala”? - medierna hör onekligen den snabba interaktiviteten, återkopplingar och reaktioner kommer nästan momentant, inga långbänkar eller fördröjningar. I realtid blixtrar det till.

Därför lätt bli addicted, man kollar sin Facebook-sida många gånger varje dag, även på jobbet... Slänger dit några ord när man ändå är uppkopplad. Och fler och fler tar sig ut på nätet via mobilen. Man kan sitta på bussen och mejla eller kolla vad nytt på just Facebook.

Lite osäker på vad man egentligen har för användning av Ströms ganska så elementära bok. Och vilken målgruppen är. Företag och institutioner som HM och Dramaten, även Uppsala kommun och andra, är redan förtrogna med de sociala medierna, använder dem flitigt. Och vi andra, vanliga dödliga, är redan i full gång.

Intressant nog väljer Ström att publicera sig på ett ”gammeldags” vis, tryckt text mellan pärmar... Han talar sig varm för att nätet är gratis, framhåller det som en obestridlig fördel. Men hans egen bok betingar många sköna pluringar. Ingen gratis nedladdning här inte...

Lasse Ekstrand